Dessa små blå figurer skapades av tecknaren Peyo. Alla talade smurfspråk och såg likadana ut. Utom två, Gammelsmurfen var äldst och lilla Smurfan den enda kvinnan.
I Sverige Radio (6/4) har jag precis hört reportaget om familjen där barnen blir förtjusta i spelet Smurfs’ Village och ägnar en långresa åt att spela med sin iPad. Lugn och ro i glada smurfers sällskap.
Sen landar räkningen på 50 000 kronor – för köp av produkter som ingår i spelet. En kärra med 2000 röda smurfbär kostar 750 kronor. Det blir en digital brakfest. Man kan riktigt höra den elake trollkarlen Gargamels skratt i bakgrunden.
Självklart går det att kritisera företaget, som erbjuder en produkt där barn som inte ens kan läsa så lätt kan sätta sprätt på så stora pengar. Men det främsta ansvaret är föräldrarnas. Det gäller att ha koll på vad man säger ja till.
Årsredovisningen för Trosa kommun ger inte så stort överskott som flera andra kommuner har visat upp för 2010, men slutar på plus åtta miljoner. Partiföreträdarna för ett sansat samtal om kommunens ekonomi. I stort är de överens om att den är välskött och att detta är bra för både kommunen och invånarna.
I Trosa skar man inte i verksamheterna när krisklockorna klämtade. I stället hade Alliansstyret hållit tillbaka i högkonjunkturen. Från talarstolen sammanfattar Tommy Fogelberg från TrosaRadikaler det på ett rättframt sätt i en replik till kommunalrådet Daniel Portnoff (M):
– Ja, Daniel, du hade rätt och vi som flera gånger höjde ett varningens finger, hade fel. Det var bra för kommunen.
I många tuffa beslut är politikerna i Trosa eniga om färdriktningen. Men i krisläget skilde sig blocken åt. Samtliga har lärt sig något av det.
Det är så lätt att kritisera politiker som håller igen i stället för att vara alla goda gåvors givare. Men alla kan inte satsa sig ur en nedgång – och lyckas. Om inte politiken är på tårna, gränsdragningarna skarpa och beskeden tydliga, då följer problemen.
Det är klokt att välja exakt vad man vill satsa på, säga nej till det andra – och ta den kritik som då följer.
Annars står man lätt där med tom kassa, lång näsa och räkningar upp till hakan. Det är aldrig särskilt smurfigt.