Bland Gardells sårbara människor

Det finns helt enkelt ingen ”Lilja 4-ever” som handlar om aids.
Med den tredelade romanen ”Torka aldrig tårar utan handskar” (titeln syftar på den i dagens ögon absurda beröringsskräck som de sjuka i början möttes av) gör Jonas Gardell ett ambitiöst försök att skildra sjukdomens intåg i Sverige.
Första delen Kärleken, som nästa år följs av Sjukdomen och Döden, kretsar kring de två unga männen Rasmus och Benjamin. Gardell växlar mellan deras respektive historier för att sedan sammanföra de två unga männen som älskande.
Benjamin och Rasmus är mycket olika, men delar samma febriga längtan. Benjamin är Jehovas vittne. En mönsterpojke med livsaptit och glatt humör som lyckas neutralisera alla lustar genom att luta sig mot den rätta tron och mot sin kärleksfulla och samtidigt kontrollerande far.
Benjamins framtid tycks utstakad, men några ord från en främling får honom att erkänna sin sexuella läggning för sig själv. Och kasta sig ut i ett hisnande okänt.
Rasmus växer upp i den lilla värmländska orten Koppom (Gardells egen pappas födelseort) och är med sin klena fysik och sitt blyga sätt ett givet mobbningsoffer. Bögjävel! skriker plågoandarna och trycker snö i hans ansikte. Flera scener i romanen får det att krypa i skinnet. Som när Rasmus på sin studentdag sitter outhärdligt ensam på en lövad pinnstol på ett lastbilsflak och försöker se glad ut för sin mammas skull.
Efter studenten ger sig Rasmus äntligen av. Till Stockholm, staden där han kan få bli den han egentligen är men inte vågat vara eftersom det i skit-Koppom hade varit socialt självmord. I huvudstaden kan man till och med, i en avskild krets men ändå, få vara det normala
i stället för det motbjudande.
Rasmus kamp är desperat och modig. Hans önskan att tillhöra betvingar till och med rädslan och det knäckande med allt detta är att det slutar i undergång. Redan i inledningsscenen får vi veta att Rasmus var en av de unga män som tynade bort på infektionskliniken, omgiven av sköterskor i munskydd och gummihandskar.
Mellan de uppslitande scenerna väver Gardell in en bred historieskrivning om sjukdomen aids, där det refereras till tidningsartiklar och avhandlingar. Det kan man som läsare både ha och mista.
Roligare är att Gardell inte förlorat sin känsla för vardagsdetaljer, för bråddjupet mellan det tigande svenska vardagslivet och all längtan och sorg gömd därunder. Ibland blir tonen lite för högtravande, och den bitchiga men godhjärtade fadersfiguren Paul är väl inte tecknad med något större djup, men Jonas Gardell har en unik ömhet för sina karaktärer. Han vet att människan framför allt måste bli seddd.
I Jonas Gardells romaner är vi oändligt sårbara, på samma gång ynkligt små och stora. Och det är ju i sig stort.