Bland grågäss och frusna koltrastar
Inne på Pelles Lusthus är det ännu flera fåglar. Särskilt sjöfågel, faktiskt. Det är Peter Nilsson och Kenneth Pettersson som visar akvareller och träskulpturer på temat fåglar. Och det är ju inte var dag precis.
Kenneth Petterssons träfåglar är skurna i naturlig storlek. Strandskatorna, som uppträder simmande, liknar vettar med jättelånga, vassa näbbar. Här finns gråsparvar och pilfinkar och en och annan frusen koltrast.
Domherrarna känns mer grovhuggna. Men de råa åsarna förstärker bara intrycket av uppburrat fågelbröst. Betydligt tristare är blåmesarna, som målats med en osedvanligt skrikig blå färg.
Peter Nilsson målar sjöfågel i vattenbrynet. I motljus och kvällsljus och varjehanda annat ljus. Rovfåglar spejar, morkullor drar, beckasiner spelar och vårens första grågäss flyger in över Öland.
Det är realistiska bilder med vänligt skimmer, utförda med skickligt handlag. Men fåglarna fungerar mer som en del av naturens skådespel än som individer. Och jag lämnar dem därhän. Antingen är man intresserad av fåglar eller så är man inte. Bruno Liljefors angår mig inte heller, om det kan vara till någon tröst.
Men Peter Nilssons renodlade landskapsbilder, gärna i miniatyr, tycker jag om. De är som livet självt, det där som pågår medan man väntar på något helt annat och mycket mer storslaget: på våren eller på den rätte eller på att bli vuxen eller helt enkelt på att vinna högsta vinsten. Färgskalan är mild och finstämd: ljusblå himmel mot barrskogsgrönt. Den bruna kulören minner om eklöven som föll i fjol.
Peter Nilsson målar snösmältningstider och vårvintersolen, som fortfarande står så lågt att skuggorna inte räcker längre än uppför halva trädstammen. Han målar vakar och vass och taggiga nyponsnår, en slingrande gammal väg och åkerns snöpudrade plogfåror. Ännu några dagar till kan man se dem på Pelles Lusthus.
Så jobbar vi med nyheter