Bland guldkantade hägringar och vilsamma landskap

Visst är det lite märkligt. Ronny Hård fyller hela Galleri Sjöhästen med landskap utan ett enda grönt penseldrag. Och då är det ändå föreställande landskap vi talar om, även om de både är dimhöljda, drömlika, trolska och romantiska.
Man kan nog lugnt påstå att konstnären utvecklat ett vinnande koncept. Motivet som ständigt upprepas, består av en hög gyllengul himmel, som välver sig som en kupa över den lilablåa horisonten. Mot denna avtecknar sig ett vinrött träd. I mitten av bilden reflekteras ljuset av en vattenspegel, omgiven av rödtonig myrmark.
Ronny Hård prålar också gärna med ett atmosfäriskt fenomen: Solstrålar som bryter fram bakom ett präktigt ovädersmoln och åstadkommer ett guldkantat, övernaturligt ljus. Man förväntar sig nästan att bli vittne till hur Mose lagtavlor brakar ner genom skyn eller någonting liknande av samma gudomliga dignitet.
Men det går till sist inflation i dessa himmelska uppenbarelser. De blir helt enkelt för många för att man skall mäkta med.
Ronny Hård är en virtuos, rent tekniskt, det är inte tu tal om saken. Hans himlavalv med drivande molnformationer står inte prins Eugens efter. Det är bara det att det fattas något. Kalla det gärna själ.
Som om detta inte vore nog är färgvalet konstlat, för att inte säga artificiellt, och väldigt, väldigt inställsamt. Men hägningen tarvar beröm. Den är vacker, stram och självklar.
Av helt annat slag är Fredrik Sundqvists landskapsmålningar, som visas i Pelles Lusthus. De är vaga och diffusa och samtidigt öppna för oändliga tolkningsmöjligheter genom ett fåtal sparsmakade detaljer.
Sällan har jag sett ett så skönt och vilsamt beigegrått landskap som i Avbrott 22. Och ändå är det inte fråga om annat än solljus och skuggor, en svagt antydd väg, ett alldagligt räcke och en uthusgavel.
Nattmyr är också fin i sin monokroma gråhet, lite mörkare i fonden, lite ljusare i förgrunden och med träd och buskar som träder ut ur töcknet. I Hed är det en kulle, två höga trädstammar och en trappa,som lösgör sig ur diset. Det är som att i drömmen återvända till ett för längesedan försvunnet parklandskap.
Men med jämna mellanrum får Fredrik Sundqvist fnatt. Då klickar han ut helt sanslösa färgaccenter i turkos och laxrosa och hysteriskt cerise.
Ofta framstår hans målningar som små berättelser. Och de är omsorgsfullt uppbyggda. Jag föreställer mig att han börjar längst ner i högra hörnet och arbetar sig snett uppåt. Resultatet blir ett intressant diagonalperspektiv.
Detta saknas dock i Soffpar. Här blir vi istället vittne till ett psykologiskt minidrama mellan man och kvinna.
Hur paret hamnat i soffan får vi inte veta. Men nu sitter hon där, avvisande, på sin kant med ryggen emot mannen. Benen har hon dragit upp, ansiktet är bortvänt medan mannen breder ut sig, öppnar sig. Han signalerar självsäkerhet i en ledig pose. Det är klart att han har rätt och nu vill han försonas. Eller?
Det är en helt bedårande bild och därtill något så ovanligt som en samtidsskildring.