Bland häxor och monster

Inledningsstycket förtjänar sannerligen att upprepas, det är mästerligt. En samling av verklighetens folk på en dansbana i Småland visar sig vara en backanal, eller häxrit. Menaderna,
extatiska kvinnor som sliter män i stycken, är något så oskyldigt som gymnasietjejer från Borås.
De fullföljer en tradition: deras mödrar och mormödrar har tidigare deltagit i de pornografiska excesserna i skogsträsket, där monstret från myrhålet lystet tillgodogör sig resterna av de offer som tjejerna styckar levande. Att sörja för monstrets köttbehov ger dem fördelar i konkurrenssamhället.
Det är underhållande hur Fager återbrukar urgamla konspirationsteorier, att framgångsrika människor måste stå i förbund med mörkrets makter genom hemliga sällskap och obskyra riter för att deras osannolika karriärer ska kunna förklaras. Att sälja sig till djävulen ger makt, rikedom och evig kättja.
Fager är också bra på att hitta på monster. Till exempel gamla mormor från Balkan, en korsning mellan varulv och Behemot. Det är mycket sexuell kannibalism, sönderslitande av kroppsdelar och ätande av rått kött.
Den nya svenska skräckgenren, som väl John Ajvide Lindqvist får bära äran av att ha instiftat, bygger på figuren ”det ovanliga i det vanliga”. Inledningsnovellen utgår från ”svenska tjejers sexvanor”, som det heter på kvällstidningsprosa, och bygger upp en mytologisk återkomst, en postmodern återanvändning, utifrån en realistisk verklighetsbeskrivning.
Fager är alltid lika välinformerad om samtiden, vare sig det handlar om trafficking eller om konceptkonst som iscensätter mediahändelser som marknadsföringsevent. Alla kultberättelserna hänger ihop, och ett sammanbindande monstermönster börjar framträda.
Men Fager avviker från ett stående element i skräckromantiken. I hans berättelser har vetenskapen inget att sätta emot, här finns ingen Van Helsing-hjälte som driver pålar genom avgrundsvarelserna. Ve den freudian som förklarar att alltsammans egentligen handlar om rädsla för ohämmad kvinnlig sexualitet. Då skickar källarmonstret upp en tentakel och klämmer åt.
Det enda jag inte förstår är vad Fager har emot bisatser. Det är som ett stilistiskt tics, som om Belsebub kommer och tar en om man använder ett kommatecken då och då. Det gör läsningen aningen flåsig.