Tre mil skulle avverkas efter att jag i ett svagt ögonblick tackat ja till att ställa upp i Kortvasan tillsammans med arbetskamraterna som brukar åka upp till Dalarna i början av februari.
Redan efter några kilometer började det kännas stumt i armarna men med någon slags hemmasnickrad teknik lyckades jag släpa mig fram en mil. Och sedan en till.
Efter en sista bensträckare i Eldris gick det sedan relativt smärtfritt att beta av de sista nio kilometrarna, innan den klassiska målrakan dök upp framför mig.
Även om jag hade missat kranskullan med ett par timmar så gick jag i mål på tre timmar och 21 minuter. Sannolikt som den första i min halvskånska släkt som över huvud taget lyckats transportera sig framåt på ett par skidor.
Betydligt mer rutinerade kollegor berömde och jag var jättenöjd – i ungefär ett dygn.
Sedan kom besvikelsen smygande. Jag blev ju omåkt av småbarn och gamla tanter och hur kunde kollega X och Y köra 30 minuter snabbare?
Visst är det synd att man inte kan få vara lite nöjd mer än för stunden, men det känns nästan ännu bättre att ha kvar sin tävlingsinstinkt.
Tre timmar och 21 minuter.... det är för dåligt, nästa gång (om det blir någon) måste det bli en rejäl uppryckning.