Att det har kokat under ytan under en längre tid är knappast någon hemlighet. Men i helgen gick 19 framstående Kristdemokrater, fem av dem riksdagsledamöter, ut för att öppet begära hans avgång. Därmed har dammen brustit. Om Hägglund känner att stödet sviktar lär avgången ske inom den närmaste månaden.
Hittills har Hägglund kunnat klamra sig fast, inte på grundval av egna meriter utan på frånvaron av slagkraftiga utmanare. Den enda motkandidat som hittills förts fram är Mats Odell. Något framtidsnamn är det inte. 2004 förlorade Odell partiledarstriden mot Hägglund och efter valet 2010 steg han ner från posten som kommun- och finansmarknadsminister.
Att han dessutom närmar sig pensionsåldern hade i de flesta partier inte varit ett problem. För Kristdemokraterna, som under lång tid lidit av enorma svårigheter att nå de yngre väljarna, hade symbolvärdet av ett sådant val varit katastrofalt. Alla vet att Kristdemokraterna driver på för bättre äldreomsorg och pensioner, men vad gör partiet för de unga? Det har den genomsnittlige väljaren betydligt svårare att svara på.
Kristdemokraternas grundproblem är inte deras partiledare. Hägglund har under sina sju år varit bra på att föra fram partiet budskap och har dessutom haft en trevlig och medial framtoning. Men ett parti är mer än ett affischnamn. I det sekulära Sverige skräms många bort av de frireligiösa kärnväljarna. Samtidigt riskerar kärnväljarna att svika om partiet moderniseras och blir ett mer renodlat höger-mittenparti.
Precis som Centerpartiet har Kristdemokraterna dessutom hamnat i Moderaternas skugga. De har svårt att nå ut med budskap och synas i media.
Inga av dessa problem kan Hägglund i grunden lastas för. Partiet har helt enkelt inte lyckats göra sig politiskt intressant.
Ofta förvandlas partiledarbyten inom partiet till närmast religiösa ritualer, där de gamla ledarna offras för att bana väg för något nytt. Som signal om att partiet tagit till sig väljarnas dom räcker det en bit på vägen. Men utan verklig förändring blir lyckan kortvarig.
Kristdemokraterna, liksom de andra krispartierna, måste våga se djupare än bara till personfrågorna.