Blockgränsen består

Med Maud Olofsson i spetsen är centerpartiet i dag en självklar del av den borgerliga oppositionen. Men det är bara sju år sedan som samma parti utgjorde en del av det socialdemokratiska regeringsunderlaget. Journalisten Arvid Lagercrantz har i den intressanta boken Över blockgränsen intervjuat Olof Johansson, Per-Ola Eriksson, Göran Persson, Erik Åsbrink och Anders Ljunggren, om det unika samarbetet under åren 1995-98. Efter fastighets- och bankkraschen befann sig hela landet i en djup ekonomisk kris. Centerpartiet som just hade suttit i Bildtregeringen bestämde sig för att ge den socialdemokratiska regeringen en hjälpande hand. Motivet var att rädda landet.

Partierna genomförde den största budgetsaneringen i mannaminne. Förhandlingarna fördes i en snäv krets som trivdes alldeles förträffligt i varandras sällskap. Något som ledde till att allt fler områden kom att omfattas av samarbetet. Men det var inte alla som uppskattade det och kritiken mot centerns partiledare växte sig till slut så stark att Olof Johansson valde att avgå bara några månader före valet.

I boken spekulerar herrarna i hur det kom sig att centerpartiet blev så dåligt belönat av både väljare och partimedlemmar. De kommer nog svaret väldig nära genom att självkritiskt konstatera att samarbetet var dåligt förankrat i rörelsen, att förhandlingarna sköttes av ett fåtal personer och att centerns framgångar var dåligt kända bland allmänheten.

Centerkvinnorna var en av de starkaste kritikerna, hävdar Olof Johansson i boken. Den kritiken riktade sig nog snarare mot att kvinnorna var utestängda, än mot själva samarbetet. Den enda kvinnan från centerpartiet som förekommer i boken är dåvarande vice partiordförande, Helena Nilsson - inte så mycket för hennes insatser i förhandlingarna utan för att hon bistod med goda läkarråd när Per-Ola Eriksson kände sig krasslig.

Centerpartiets stöd till s-regeringen under den här perioden hade hedervärda motiv. Men det kom även att påverka de interna relationerna inom den socialdemokratiska rörelsen. Den minnesgode erinrar sig säkert rosornas krig. Om det är kris nu i det socialdemokratiska partiet är det en västanfläkt mot vad det var då. Göran Perssons tacksamhet mot Olof Johansson med flera går inte heller att missta sig på. Men lika tydligt är att Persson inte har varit beredd att förändra den socialdemokratiska politiken. För statsministern och partiet kommer alltid makten först.

Därför känns det svårt att ta till sig Anders Ljunggrens fördömanden av blockpolitiken. Så länge som socialdemokratin i Sverige är så dominant i svensk politik och betraktar sig själv som regeringspartiet är det inte möjligt att bryta blockgränsen. Tvärtom är behovet av att lyfta fram ett trovärdigt borgerligt regeringsalternativ större än någonsin.