Blodprover sparas för forskning
Mer än 50 000 blod- och vävnadsprover sparas varje år från sörmlänningar som besöker sjukvården. Syftet är att kunna förbättra vården för patienten men också att ha material att forska på. Ett lämnat vävnadsprov kan ligga under luppen hos en cancerforskare i Umeå.
En guldgruva för den som forskar, men även för att förfina analysteknik inom vården.
Det är väldigt värdefullt ur behandlingssynpunkt också. Om du har ett gammalt prov med tumörceller kan man jämföra nya cellförändringar med det gamla provet och se om det är en återkommande metastas eller helt nya förändringar, säger Inga-Britta Jonsson, biobankssamordnare i landstinget i Sörmland.
När biobankslagen trädde i kraft för tre år sedan styrdes ett tidigare oreglerat område upp. Syftet var att skydda integriteten hos dem som lämnar prover. Nu kodas alla prover som sparas inom Sörmlands landsting så att inga personuppgifter ska synas direkt på provet, även om provet är kopplat till den som lämnat det. Proverna förvaras så att inga obehöriga ska komma åt dem.
Sparas alla blodprover som tas inom vården?
Nej. Vi sparar inga kemiska prover, det är bara mikrobiologiska prover. Till exempel då man letar efter reumatiska sjukdomar, borrelia, hiv, hepatit eller helicobacter, magsårsbakterien, säger Inga-Britta Jonsson.
För varje prov som ska sparas måste patienten tillfrågas om det är okej. Inget prov får sparas utan patientens medgivande. Innan ett forsknings- eller läkemedelsprojekt startar, beslutar en etikprövningsnämnd om provlämnaren ska tillfrågas en ytterligare gång eller inte. Nämnden värnar patientens integritet och i de allra flesta fall tillfrågas man. En forskare får alltid ett prov som är kodat, inga personuppgifter följer med.
Är det ett cancerprov från en person som är död sedan många år, kan det vara direkt olämpligt att gå in och fråga anhöriga. Provet kan vara intressant för att det representerar en viss sjukdom, man är inte intresserad av uppgifter om den enskilde personen, säger Göran Elinder, ordförande i Nationella biobanksrådet.
Som patient kan man säga till om man inte vill att proverna ska sparas, utan slängas. Om man sagt ja först men senare ångrar sig kan man kontakta patientnämnden.
Men det är få som säger nej. De flesta tycker det är bra att man ska kunna forska på prover i framtiden, säger Inga-Britta Jonsson.
Så jobbar vi med nyheter