Boken Göran Persson
Det var ett enormt medieuppbåd som mötte Göran Perssons egen presentation av sina minnesbilder med titeln Min väg, mina val. Det finns en anmärkningsvärd beundran i mediekåren för den förre statsministern, sannolikt grundat i hans förmåga att söndra och härska. Den som höll honom kvar vid rodret under ett drygt decennium och ett antal bakslag i politiska val.
Han håller hov och möter pressen på samma sätt som om han fortfarande satt kvar vid makten. Det är uppenbart att det är något han saknar, även om han inte saknar ansträngningen som han själv vill uttrycka det.
Intressant nog försöker Göran Persson göra en Bill Clinton, att finnas tillgänglig för samhällsdebatten och leda seminarier, jobba som konsult och dyka upp lite här och där, för att sedan retirera hem till gården Torp. Det är garanterat svårt för efterträdaren Mona Sahlin. För när företrädaren uttalar sig hamnar efterträdaren i medieskugga. Och varje gång Göran Persson pratar politik så påminns väljarkåren om hans politiska budskap och gärning, inte efterträdarens små försök till förnyelse.
Boken är den förre statsministerns egen bild av allt som utspelat sig, inte alltid så detaljerat men alltid i de stora dragen ett försök att bekräfta att just hans väg och hans val var de enda rätta.
Det finns mycket att fundera över, inte minst hur hans egna tolkningar av människor och möten färgar allt han gjort. Göran Perssons största svaghet som politisk ledare verkar vara att den enda han verkligen lyssnat riktigt noga på verkar vara han själv.
Men med Nyköpingsögon sett är det styckena om Anna Lindh som har ett extra intresse. Göran Persson skriver att det var hon som var efterträdaren, huvudet högre än övriga s-politiker i sin generation som han formulerar det. Tanken var att han skulle avgå 2004 och då skulle Anna Lindh ta över. De sade det aldrig till varandra, men det verkar ha varit underförstått. Inte minst via incidenten där Pär Nuder tilläts att hålla ett linjetal i partiets EMU-valsupptakt, där Anna Lindh surnade till och frågade Göran Persson om det utöver striden om EMU i partiet också skulle bli en strid om ordförandeskapet.
Mordet på henne blev hans livs största politiska motgång, erkänner han. Och det gjorde att de andra efterträdaralternativen plötsligt krympte och ingen ansågs bra nog. Därför satt han kvar och förlorade valet 2006. Men det resonerar Göran Persson så här i efterhand var Pär Nuders fel och många andras. Sin egen insats recenserar han inte alls, mer än att han odlar en myt om att han skulle ha vunnit valet om det bara hade hållits i oktober och inte i september 2006.
Renar kan flyga. Om de bara hade vingar. Och flygförmåga. Och fjädrar, klor och näbb. Och bara vägde en tiondel så mycket. Och kallades fåglar.
Så jobbar vi med nyheter