Politik är att vilja, men det är också att formulera och rikta budskap. Att låta andra bära hundhuvudet för gemensamma beslut är en klassisk gren inom partipolitiken.
Vi såg det under regeringen Bildt i början 90-talet och vi såg det i de olika samarbetsformerna under regeringarna Persson. Det har inte upphört bara för att Alliansen i dag är såta vänner.
I lantbrukarkretsar går det just nu runt ett påstående som säger att det är Centern som i egenskap av partiet med landsbygdsministerposten bestämmer hur stor den svenska statens medfinansiering av det nya landsbygdsprogrammet ska vara. Inte då. Det är finansminister Anders Borg (M) som sätter ramarna för vad regeringen gör eller inte gör.
För en tid sedan kom en ESO-rapport om effektiviteten i det svenska landsbygdsprogrammet. Det var ord och inga visor, men av denna formades mediebilden av ett system som subventionerar jordbrukets produkter, vilket inte är helt sant.
EU:s budget har minskat, därmed kommer också europåsarna till landsbygdsprogrammet att minska. Inför regeringsförhandlingarna har Centerpartiet sagt att staten bör höja sin medfinansiering av programmet så att dagens nivå, 35 miljarder, bibehålls. Här finns även en möjlighet att dra ned eftersom det är 47 procents nationell medfinansiering som gäller.
Bibehållandet av den tidigare nivån syftar till att inte behöva skära i miljöstöd, exempelvis minskat läckage av kväve och fosfor i Östersjön och stöd för att värna biologisk mångfald i artrika svenska betesmarker. Är det här en rimlig ambition – eller ska stödet till öppna landskap skäras ned?
Landsbygdsminister Eskil Erlandsson må ha sina prioriteringar klara, men det är Moderaterna, Anders Borg och hans finansdepartement som bestämmer vad de öppna landskapen ska få kosta. Om regeringens största parti tycker att kostnaderna är för höga, bör det sägas öppet.