Att Sällström ångrat sig och nu vill använda sin rättighet att aktivt delta i den europeiska debatten är naturligtvis positivt. Oavsett vilket parti individen lägger sin röst på är det bättre att rösta, än att inte rösta. Men frågan är hur mycket förtroende en toppkandidat som själv aldrig använt sin rösträtt har? Ska en politiker som överhuvudtaget inte brytt sig om att släpa sig till vallokalen sitta i Europaparlamentet? Vilken respekt har han eller hon för våra demokratiska institutioner? Det finns anledning att fundera över om kandidaternas röstskolk bör tas på allvar. Och hur allvarligt det i så fall är.
För Sven-Olof Sällström är tyvärr inte den enda av partiernas toppkandidater som tidigare har röstskolkat. Även om Sverigedemokraternas politiker utmärker sig negativt, majoriteten av SD:s kandidater har inte röstat i de två svenska EU-valen, har de sällskap av flera representanter från de etablerade partierna (Ekot 20/5).
Kristdemokraternas andranamn Sofia Modigh och Moderaternas tredjenamn Christofer Fjellner tillhör också de toppkandidater som tidigare inte brytt sig. Fjellner har de senaste fem åren gjort en gedigen insats som parlamentariker – men att han inte röstade i valet 1999 kan inte enbart skyllas på ungdomligt oförstånd. För tio år sedan var Christofer Fjellner lika gammal som många av de fildelare han idag hoppas få personkryss av. Det är faktiskt lite pinsamt.
Att Sällström, Modigh och Fjellner någon gång valt att stanna hemma på sofflocket diskvalificerar inte dem som kandidater. Däremot bör deras potentiella väljare tänka ett varv extra på om de är rätt personer att förvalta ett av de tyngsta, mest välbetalda, förtroendeuppdrag som överhuvudtaget går att få. Personlig karaktär är en avgörande egenskap för alla politiker. Oavsett om man kandiderar till kommunfullmäktige, riksdagen eller Europaparlamentet.