I slutet av 2000-talet började varningslamporna ringa igen. Barnafödandet var nu nere i 1,6 barn per kvinna och de äldre levde, tack vare bättre sjukvård, allt längre. Många varnade för en ohållbar utveckling. Men krisen kom av sig även då. Eller?
Borgkommissionen, en tvärpolitisk grupp sammansatt av nyliberala Timbro och den vänsterinriktade tankesmedjan Arena, lanserade under Almedalsveckan en rapport som analyserade de framtida välfärdsutmaningarna.
Likt andra undersökningar har de inte haft svårt att ta fram ödesdigra diagram över den framtida demografin. Men det som särskiljer rapporten är att den ingående förklarar hur vi de senaste decennierna har kunnat hålla uppe välfärden, trots en ökande mängd äldre.
Tyvärr är det nedslående läsning.
Kostnaderna för den ökade vården har kunnat hållas nere på två sätt.
För det första genom att lönerna i offentlig sektor sjunkit jämfört med privat sektor. Långsiktigt väntar därför en lönerekyl. Rekryteringsproblem och missnöje med arbetsvillkor pekar redan i dag på att det offentligas löner måste öka snabbare än det privatas.
För det andra har områden utanför välfärdens kärna prioriterats ner. Successivt har anslagen sänkts till infrastruktur, kultur, fritid, försvar, bostadspolitik, socialförsäkringar och mycket mer. Även här finns en undre gräns. Dessutom kommer vi i framtiden tvingas kompensera för uteblivna satsningar inom exempelvis infrastrukturen.
De ”lösningar” som hittills använts kommer bara göra framtidens problem större.
På intäktssidan har kommunerna löst välfärdsproblemen genom att sakta öka sin beskattning. Det kan man göra även i framtiden. Men de demografiska utmaningarna är större än någonsin. För att klara välfärden när fyrtiotalisterna når åttio års ålder, och därmed blir en riktigt stor kostnad för vården, krävs skatteökningar på långt över tio procent. Tittar vi ännu längre fram pratar vi tjugo, trettio procent. Bara för att få den vård vi har idag. Om vården dessutom ska bli bättre blir kostnaderna ohanterliga.
Borgkommissionen, ledd av socialdemokraten Per Borg, ger visserligen ett antal råd för att klara utmaningen. Nya sätt att finansiera välfärden presenteras, liksom reformer för att öka antalet förvärvsarbetade timmar och tips för att öka effektiviteten i offentlig sektor. Men det viktigaste rådet är inte sakpolitiskt, utan strategist.
Alla riksdagspartier borde gemensamt arbeta för en bred parlamentarisk utredning, med uppdrag att undersöka hur den demografiska utvecklingen ska mötas. Dagspolitiska skillnader till trots, långsiktiga problem kräver långsiktiga lösningar. Och då behövs en bred enighet.
De närmaste tio åren väntas välfärdens kostnader öka relativt lite, mycket tack vare låga födelsetal på 1920-talet. Risken finns att politikerna slår sig till ro och använder de starka statsfinanserna till kortsiktigt populära reformer.
Men runt 2020 kommer chocken.
Då kommer de riktigt äldre öka med över 67% på bara femton år. Tar vi tag i frågan nu kan problemen lösas i lugn och ro och med stort samförstånd. Annars väntar dramatiska och oönskade åtgärder i framtiden.Finansministern borde ta till sig borg kommissionens råd.
Borg borde lyssna på Borg.