Jajamensan. Jämförelsen med en popgrupp från Liverpool är långsökt. Beatles har väldigt lite gemensamt med borgerligheten. Men i grund och botten handlar musikaliskt och politiskt samarbete om gruppsykologi: hur olika personligheter trivs ihop, vem som har tillräckligt med självförtroende för att stå i bakgrunden och vem som inte klarar av det.
Förr eller senare får samtliga medlemmar chansen att skina. I bästa fall blir resultatet en ”Something”, en ”Here comes the sun”. Men i värsta fall tar samarbetet aldrig sig dit. Alliansregeringen befinner sig just nu en bra bit ifrån Abbey Road. De har precis klarat av karriärens första hits. Nu gäller det att undvika slitningar mellan personligheterna.
Bland fansen ökar rädslan för att Alliansen inte kommer att lyckas göra en framgångsrik uppföljare. På något annat sätt går det inte att tolka nätverket Alliansens vänners undersökning att 74 procent av de borgerliga väljarna kan tänka sig en gemensam lista i riksdagsvalet 2010 (Newsmill 14/5).
Visst, det är inte mer än 1000 personer tillfrågade. Men resultatet är förvånansvärt högt. Skräckscenariot verkar vara att en tilltagande borgerlig kannibalism lyfter Socialdemokraterna. Det är en oro som inte är helt obefogad.
Ju närmare valet vi kommer, desto större blir konkurrensen om strålkastarljuset. Eller för att använda Beatlesterminologi: Moderaterna axlar just nu rollen som både John och Paul. Kristdemokraterna är och förblir Ringo. Men varken Centern eller Folkpartiet trivs med att vara George.
Borgerlig kannibalism påminner om Beatles
Kan fyra karaktärer till slut konkurrera ut varandra? The Beatles är ett bra exempel på hur skilda karaktärsdrag gick från att vara en styrka till att bli en svaghet. John var den självklara visionären, Paul var strategen, George slitvargen och Ringo strulpellen. Tillsammans utgjorde deras personligheter den ultimata kvartetten.
Så jobbar vi med nyheter