Borgerlig vår i höstrusket

Plötsligt blev det en borgerlig vår mitt i höstrusket. När Persson pratar om borgerlig splittring tar den borgerliga alliansen det största steget någonsin för att skapa ett samlat regeringsalternativ. Gårdagen blev en ovanligt tidig start på en ovanligt spännande valrörelse. Först ut var de borgerliga partierna med sin nya laguppställning. Redan i samband med Högforsmötet bestämde partierna att bilda sex arbetsgrupper för att bli överens om en gemensam politik på viktiga områden. Resultatet kommer att ligga till grund för en gemensam plattform och underlätta starten på ett regeringssamarbete. På så sätt kommer partierna betydligt bättre förberedda än tidigare borgerliga regeringar.

Samtliga grupper utom en, leds av kända riksdagsledamöter med gedigna sakkunskaper på sina respektive områden. Därför är det naturligt att moderaternas vice ordförande Gunilla Carlsson, vice ordförande i utrikesutskottet, ska leda gruppen för utrikesfrågor. Lika självklart är det att Åsa Torstensson, centerpartiets näringspolitiska talesman blir ansvarig för tillväxtgruppen. Desto mer förvånande är det att folkpartiet har valt att sätta Jan Björklund, oppositionsråd i Stockholm, som ledare för utbildningsgruppen. Det är sannolikt ingen som betvivlar hans engagemang. Däremot kan man ifrågasätta om alla uppfattar honom som seriös. Skolan behöver ett omfattande utvecklingsarbete och att börja jobbet med en låsning vore sämsta tänkbara start inom ett så viktigt område. Den grupp som har det svåraste arbetet framför sig är trots allt den ekonomiska gruppen som ska ledas av moderaternas ekonomiske talesman, Mikael Odenberg. Här kommer samförståndet att sättas på hårda prov när man ska enas om ersättningsnivåer i socialförsäkringar och försörjningsstöd. Riktlinjerna ger inte mycket vägledning och tyder tyvärr inte på några genomgripande reformer på området.

Det ligger en stor poäng i att inte binda upp arbetsgrupperna i förväg utan låta dem arbeta öppet och förutsättningslöst utan allt för hårda tyglar. Ändå kan man ana att vissa frågor inte kan diskuteras som exempelvis den svenska alliansfriheten vilket betyder att folkpartiet kan lägga ner alla tankar på Nato-medlemskap. En skrivning om behovet av ett kommunalt utjämningssystem däremot lugnar sannolikt många av centerpartiets kommunalråd.
Mer oroande är att några av de allra svåraste knäckfrågorna inte tas upp i riktlinjerna, som energifrågan och familjepolitiken. Frågan om kärnkraftens avveckling är högaktuell och måste kunna hanteras av en borgerlig regering. Så sent som under partiledardebatten föreslog kristdemokraterna en ny folkomröstning vilket tyder på viss okänslighet. Om inte partierna är beredda att ta i energi- och familjepolitiken riskerar man att gå samma öde till mötes som de förra borgerliga regeringarna, där kärnkraften och vårdnadsbidraget blev en kvarnsten om halsen.