I sådana här fall, där ambitionerna är välmenande slinker det lätt igenom effekter som ingen menat skulle bli följden. Men som kan bli bekväma verktyg för en pressad makthavare.
Kritiken från remissinstanserna har varit skarp och många gånger befogad. Inte minst handlar det om fotoförbudets effekter på det journalistiska uppdraget, där en ingående granskning av makten riskerar att komma i konflikt med lagens integritetsaspekter.
Här finns också en genuin ironi i att regeringen med ena handen och bred pensel värnar en medborgerlig rätt att slippa kränkande fotografering, men med andra närmast ignorerar medborgarens lika givna rätt att slippa kränkande övervakning från statsmaktens sida.
Vi behöver ha en levande debatt om varje individs rätt till en personlig, fredad sfär. Lagen ska kunna skydda den som drabbats av en dold kamera i ett duschrum eller utsatts för liknande övergrepp. Tidningsutgivarna har exempelvis framhållit att det går att formulera en lagtext som inte trampar på tryck- eller yttrandefriheten. Utan att få gehör.
Är förslaget då ett avsteg från grundprincipen i den svenska tryck- och yttrandefriheten? Det är illavarslande att regeringens eget svar varken är ett ja eller nej.
Justitieminister Beatrice Ask bedyrar att lagen inte på något sätt ska begränsa nyhetsförmedling eller annat av samhälleligt intresse. Likväl lyfts just fotografering ut ur den rättighetskatalog som informations- och yttrandefriheten utgör. Det är tung symbolik i detta.