Konstitutionsutskottet är en kraftfull instans i svensk politik. När utskottet är enigt i sin kritik är det en hård och spetsig markering mot ministrar och regering. Desto svagare blir det när KU faller samman i partipolitik.
Så var det i ett antal fall under regeringen Persson, rätt eller fel, och nu ser vi något liknande under regeringen Reinfeldt. Att använda KU som slagträ i partipolitiken borde vara kontraproduktivt, men likväl görs det gång på gång. Av alla anmälningar är det få som leder till kritik.
Redan innan KU:s granskning offentliggjordes i går tog IF Metall Norra Älvsborg tillfället i akt att skjuta en våldsam bredsida mot före detta näringsministern Maud Olofsson (C). Med ett ”utkast från KU” som grund anklagades hon för att ha medverkat till Saabs undergång. Trots att påståendet bara stöds av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Det är ett led i politikens rävspel. Oppositionen vill peka finger. Socialdemokraterna – och IF Metall – vill så gärna göra regeringen till ansvarig. Särskilt Maud Olofsson. Det var Olofssons benhårda vägran att låta staten gå in som ägare som tvingade ut S-ledaren Mona Sahlin på djupt vatten. Detta försvagade Socialdemokratins position i Saabkrisen.
Bilden blev att Mona Sahlin ville skicka räkningen för Saabs misslyckande till skattebetalarna.
Mot bakgrund av detta är den rödgröna revanschismen lätt att se, att försöka ”bevisa” att Maud Olofsson och regeringen aldrig var intresserade av att rädda Saab.
Men påståendet faller på sin egen orimlighet. Ingen regering vill ha ökad arbetslöshet. Ingen regering är intresserad av att förstärka en industrikris som skapar omfattande påfrestningar på en hel region.Regeringars ansvar är att agera inom politikens ramar. 1970-talets varvskris visade hur illa det kan gå när politiker tror sig vara företagare.
Den bittra ironin är att de enda som faktiskt hade kunnat rädda Saab inte var politiker. Det var ägarna.
General Motors misslyckades. Spyker och Victor Müller brände de marginaler som fanns kvar. Müller trodde sig säkert kunna rädda bilfabriken, men var egentligen aldrig nära.
Kvar finns ett konkursbo. Kan det resa sig något ur askan, likt en fågel Fenix? Kanske. Bortom den politiska pajkastningen var Saab ett storföretag som inte längre bar sig, när kunderna svek förmådde man inte vända trenden. Konkursen var ett misslyckande för dess ägare, på marknadens villkor.