Bräcklig balansgång på minerad mark

Det är trots det rimligt att demokratier ska kunna handla med vapen sinsemellan. Samtidigt bör det vara nästintill omöjligt att få tillstånd att exportera till diktaturer. Med den skärpning av lagstiftningen som är på väg ska fler affärer, exempelvis med Saudiarabien, omöjliggöras. När regeringen väl får ändan ur vagnen och levererar utredningsdirektiven.
Ett totalförbud mot vapenexport skulle betyda många förlorade jobb i Linköping och flera andra platser. I detta finns några av de bärande skälen till samförståndet över blockgränsen i frågan, en lagom-linje.
En majoritet i riksdagen, Allianspartierna och Socialdemokraterna är överens om att skärpa exportlagen. Sedan 1996 hanteras exporttillstånden av en fristående myndighet. Enskilda fall passerar ingen regering, men principerna är likväl politik och det går att öka öppenheten ytterligare.
Gränsen för vad som kan användas som vapen eller omvandlas till det är dessutom flytande. Allt från konstgödsel till motorbåtar kan i förlängningen bli till mordiska verktyg i händerna på en hänsynslös regim.
Därför är det besvärande att den senaste listan över de stora köparländerna består av flera diktaturer. Enligt Inspektionen för strategiska produkters redovisning (DN 22/2) är Saudiarabien och Pakistan tvåa och fyra på listan för vapenexport från Sverige. Etta är Thailand, åtta är Förenade Arabemiraten.
Hjärtat säger att det inte är fredligt att exportera vapen. Hjärnan svarar att det är inte är så enkelt – och det är det inte. Demokratier måste kunna försvara sig – enskilt och tillsammans.
Precis som ISP:s generaldirektör Andreas Ekman Duse påpekar finns det också för Sveriges del ett strategiskt intresse av att hålla exempelvis Adenviken, Malacca- och Hormuzsunden fria från pirater.
De internationella handelsvägarna behöver värnas. Världen är global och vår välfärd beroende av ordningen i världen. Det borde vara möjligt utan att beväpna diktaturer.