Vänsterns ögon tindrade, åtminstone i början av veckan, av tanken på en revolutionär och eldfängd klasskamp. Högern irriterade sig högljutt på laglösheten och förstörelsen. Med skilda ideologiska glasögon filtrerade vi intrycken från upploppen i Stockholmsförorten Husby. De flesta av oss har aldrig varit där.
Vardagen är sällan en linjär resa i den ideologiska handboken. Husby är ingen krutdurk, även om där finns utsatthet och kriminalitet. De som drabbas hårdast av upploppen är alla de invånare som inte vågar gå ut på kvällarna, vill ha sina bilar kvar och tycker att brandkåren ska välkomnas med öppna armar, inte gatustenar.
Bilbrännarna har lyckats att väcka uppmärksamhet. Låt inte bränderna skymma sikten. Det är inte Husbyborna som i djup desperation vandaliserar sin hemmiljö. Även när vardagen är bister finns ingen glädje i att omfamna förstörelsen av närmiljön. Det är bara politikens extremer – revolutionärer och rasister – som tror att våldsamheter mot grannar, brandkår och polis ligger i de förortsboendes natur.
Husby må vara invandrartätt, men bilden av det nedgångna är överdriven. Det satsas skattepengar. Det pågår byggprojekt i närområdet. Där finns apotek och bibliotek, även om bankkontoret har stängt och paket inte längre kan hämtas på Ica.
Visst finns det problem. Huvudfaktorn är sannolikt arbetslöshet. Den moderna desperationen är varken våldsam eller revolutionär. Snarare är den inbunden och dold, ibland bakom låsta dörrar i nedgångna miljonprogram, uselt underhållna av så kallad allmännytta. Inte bara i Husby. Desperationen är en arbetslös ensamstående mamma eller ett barn inlåst i en destruktiv hemmiljö. De arga unga männen bara syns mer.
Upploppen framstår mer som huliganism än rop på hjälp. Samtidigt behöver vi vara uppmärksamma de unga som missköter sin skolgång och i fel miljö blir till lätta rekryteringar till gängkriminalitet. Hierarkierna på samhällets skuggsida ersätter drömmar om karriär och egen livsresa.
Den politiska utmaningen är att bekämpa hopplöshet och modlöshet. Det är vägen bort från utsatthet som måste vara lätt att finna och fri att med egen kraft börja vandra längs. Vare sig vi bor i förort, stadskärna, småort eller landsbygd behöver i känna att vitala samhällsfunktioner finns nära. Vi vill se en polis som upprätthåller lagen, en ordningsmakt som aldrig förfaller till övervåld eller simpel rasism. Och fler skolor som håller god kvalitet.
Låt oss också påminna om värdet av mediebevakning även när det inte är upplopp. Problem uppmärksammas lättare och politiker ställs oftare till svars med lokala granskande medier.
När statsminister Fredrik Reinfeldt lyfter fram det oacceptabla i vågen av förstörelse har han förstås rätt. Nolltolerans mot våldsverkarna är en rimlig reaktion. Samtidigt behöver statsministern generöst lyfta fram alla som med ett starkt socialt engagemang vägrar acceptera förstörelsen.
Beröm nattvandrarna i området och de som erbjuder unga hjälp med läxorna, bekräfta värdet av ideella föreningars insatser. Detta är vitala delar av det civilsamhälle som regeringen vill se mer av.
Varje hopp om förändring börjar med förmågan att lyfta sig själv och det stärks av möjligheterna att på laglig väg och med demokratiska medel forma ett bättre "hemma", gärna tillsammans med andra.