Självförtroendet har alltid funnits där så fort han äntrar en scen. Det kan vara charmigt i sig, men också något att reta sig på i ett land där lagom alltid är bäst. Vem tror han att han är? Vad gör han som är så speciellt då?
Tidigare har de frågorna till viss del varit befogade, men något har hänt som rätar ut frågetecknen ordentligt.
Det tål att nämnas åter en gång att Nävekvarns folkets park är en pärla i vår del av Sörmland. Den står för något som inte längre finns kvar, och som man blir nostalgisk över, trots att man själv knappt var med när det begav sig. Det är något visst när man tre öl in i kvällen kan skjuta luftgevär eller spela på chokladhjul som i bästa fall snurrar tre varv.
Brolle har blivit en diva kunde man läsa tidigare i somras. En förfest hade tydligen prioriterats framför att hålla tiden. Äntligen händer det nåt. Nån jävla rebell ska väl det här landet ha, som Lundell deklarerade för länge sen.
Men de fem minuter som Brolle är sen till showen i lördags gör ingen rebell. Och det behövs inte heller. För om självförtroendet var stort innan så är det nu för tiden gigantiskt. Och det är inte så konstigt. Med föreställningen Elvis, Cash, The Killer and me, i ryggen har han förädlat sin rock´n´roll-produkt flera snäpp. Visst, vi har hört låtarna förut, men det är det som är själva meningen. Vi har bara inte hört dem på det här viset. För Brolle 2018 svänger mer än nånsin tidigare. Bandet är en fröjd att både se och höra. Snygga killar som förvaltar arvet på bästa sätt. Solona är intressanta och körerna sitter där de ska. De mest utspelade Elvis- och Jerry Lee-låtarna får ingå i medleyn. Smart och snyggt.
Brolle har också skalat bort det mesta av de moderna tillrättalagda låtarna på svenska som han envisas med att göra då och då. Det är bra, för det gör att det hela känns med homogent. Är det rock, ska det vara rock.
Ett undantag som han faktiskt kommer undan med är en hyllning till Jerry Williams. På det där storslagna amerikanska sättet rullas en stor bild på Jerka ner och Brolle tar i från tårna i en lång version av Vintersaga. De blir både märkligt och mäktigt när hela publiken skrålar att det stora vemodet rullar in.
Ännu mer amerikanskt blir det när han tar upp sin flickvän, Mimi Werner som gäst. Hon får två låtar, och det är alldeles lagom.
Nej, Brolle är nog varken diva eller rebell. Han har kommit till jorden för att ge oss rock´n´roll, varken mer eller mindre. Och i de bootsen står han väldigt stadigt.