Händerna i knät låg inte stilla. De darrade.
Kvinnans vånda gjorde luften i rättegångssalen kvävande tjock. Men hon övervann sig själv och berättade med lugn och stadig röst hur hon genom envetet spelande på internet hade sabotera sitt eget liv.
Och om hur hon under denna helvetesresa lurade sin egen familj, sina vänner och sina arbetskamrater.
Hon hade förskingrat fem miljoner kronor för sin arbetsgivare och vartenda öre försvann i de stora spelbolagens stinna kassakistor. Allt var slut. Pengarna. Jobbet. Livet. Bara borta.
Självklart hade kvinnan gjort fel. Och självklart borde hon få något slags straff.
Med samma självklarhet borde hon också bemötas med empati och respekt. Alla kan hamna snett. Det gör en inte med nödvändighet till en sämre människa. Spelberoende är dessutom klassificerat som en sjukdom.
För mig är detta självklarheter men kvinnan själv visste bättre.
Hon förstod att svaghet och utsatthet inte väcker medkänsla i alla läger utan att det kan ge upphov känslor av förakt.
– Jag ville berätta men jag var så himla rädd. Jag är fortfarande rädd ... för allas förakt, sa hon under rättegången.
Den som föraktar de utsatta och svaga beskriver samtidigt sig själv som stark. Genom föraktet förklarar man att: "den där situationen skulle aldrig jag själv hamna i". Föraktet har en lockelse och det visste kvinnan.
I en paus under rättegången samlades en del av åhörarna i tingsrättens korridorer. De diskuterade de tårar som hade runnit ned för kvinnans kinder.
– Nu vill hon att vi ska tycka synd om henne. Men jag säger som min far sa. Han sa alltid att alla har ett val. Man har alltid ett val.
Mina tankar vandrar till den utsatta situation som tiggarna befinner sig i. De sitter på shoppinggatornas kalla asfalt och hoppas på allmossor. Samtidigt ser jag hur olika sidor på internet översvämmas av förakt.
Föraktets lockelse sätter allt större avtryck. Trösten är att de flesta fortfarande vågar erkänna sin egen svaghet och visa empati.