Förändringarna är snarare värderingsmässiga. Långt in på 1900-talet hade Sverige en statskyrka, Socialstyrelsen ansåg att homosexualitet var en sjukdom – och i SVT fick tittarna höra statliga utredare säga att en ung John Travoltas vickande höfter var vulgära.
Någon som gått och lagt sig 1960, och vaknat upp i dag, hade inte känt igen sig.
Gamla tabun har brutits upp, nya generationer har fått lättare att andas. Staten och kyrkan har gått igenom en nödvändig skilsmässa och alla former av sexuella uttryck möts inte längre med skam.
Även om skavsår förekommer, har samhället på alla sätt blivit friare.
Däremot har vi inte lyckats bryta alla tabun; kärnfamiljen är fortfarande höjden av familjelycka. Frivillig barnlöshet är så nära vi kommer social abnormitet. Också i de mest upplysta samhällsgrupper, anser många att fortplantning är livets stora mål.
Den som väljer bort att skaffa barn får inte sällan förklara sig. Denna kollektiva ”Barn für alle”-värdering, får i sin tur konsekvenser för individer som lider av ofrivillig barnlöshet.
Det sociala trycket att skaffa barn ökar; vilket gör problemet att inte kunna få barn till ett av våra mest onödiga tabun. Ofrivillig barnlöshet är ett växade problem, särskilt i landets tillväxtområden, i vilka utbildningar och karriärer prioriteras långt över trettiostrecket.
När tankarna på att skaffa egen familj till slut poppar upp, kan den fysiska klockan ha klämtat. Därutöver tillkommer alla hetero- eller homosexuella par som är barnlösa av andra biologiska anledningar. Totalt uppskattas 15 procent av alla par lida av ofrivillig barnlöshet.
Adoption är inte alltid ett alternativ. Därför är debatten om surrogatmödraskapets vara, eller icke-vara, välkommen. Förmågan att bli en god förälder ligger varken i de fysiska förutsättningarna, eller i föräldrarnas sexualitet. Ändå är tre av fyra Allianspartier – Folkpartiet undantaget, vilket glädjande nog visar att den så undanstoppade socialliberalismen finns kvar i FP – klart skeptiska till att utreda surrogatmödraskap.
Utifrån ett liberalt perspektiv är Alliansens socialkonservativa motstånd obegripligt.
Dagens lagstiftning tvingar ofrivilligt barnlösa par, eller singlar, att åka till Kiev, eller Kerala, för att bilda familj. I utvecklingsländer som Indien har en hel surrogatindustri vuxit fram, för att västvärlden inte velat ta i frågan. Och ytterkantsfeminister är plötsligt överens med pingstvänner, när dessa jämför surrogatmödraskap med prostitution.
Deras resonemang faller dock i ansatsen att människan inte bör skaffa barn av egoistiska skäl; att bilda familj är i allra högsta grad en egoistisk handling.
Däremot är barn ingen mänsklig rättighet. Det innebär att surrogatmödraskap, mot betalning, kan ifrågasättas av moraliska och etiska skäl. Moralargumenten räcker dock inte för att ifrågasätta ett altruistiskt surrogatmödraskap av till exempel en närstående.
Här övergår motståndet från rationellt, till att vara drivet av rädsla.
Samma rädsla som en gång fick John Travolta att framstå som en samhällsfara.