Buggningsfrågan visar var gränserna går

Stora delar av den gångna veckans politiska debatt har kommit att fokusera på skiljelinjerna mellan två liberala partier, folkpartiet och centerpartiet. Att alliansen står enad om jobbpolitiken och socialförsäkringarna, om företagens villkor och så vidare, är redan fastlagt. Alltså kommer fokus att läggas på vad som skiljer de två partierna åt.
I helgen kom det att handla om kontrollstat versus integritetsskydd. Båda partierna säger ja till buggning och skillnaderna i synsätt är små. Men man kommer till olika slutsatser i frågan om vad som behövs göras innan lagstiftningen om utökad rätt till hemlig avlyssning klubbas. Det handlar om avgörande nyanser.
Folkpartiet fokuserar främst på behovet av mer hemlig avlyssning och är redo att redan nu ta socialdemokraterna i hand och driva igenom Bodströms buggningsproposition. Centern väljer att i stället att ta strid för individens skydd mot kollektivet. Staten är inte alltid god, som Maud Olofsson påpekade i Ekots lördagsintervju. Kontrollstaten är i sin konstruktion glupsk och ropar ständigt efter mer insyn i människors privatliv. Därför finns alla skäl att ta det ytterst varligt.

Centerpartiet kräver sedan tidigare att den personliga integriteten ska definieras och garanteras i grundlagen. Nya regleringar ska granskas utifrån ett integritetsperspektiv. Därför är det självklart att kritiskt syna ett kontroversiellt buggningsförslag i sömmarna. Då är det egentligen mer märkligt att folkpartiet så raskt tackat ja till att bugga med Bodström.
Att staten ska få makt att kunna avlyssna redaktioner är att trampa meddelarskyddet och efterforskningsförbudet i ansiktet. Det ger utrymme för så pass allvarliga ingrepp i meddelarskyddet att lagstiftarens svårigheter att definiera vad som utgör en medieredaktion väger lätt. Detta är demokratiska rågångar att hålla oerhört hårt på.
En felaktigt misstänkt som avlyssnats måste informeras om intrånget och dessutom få möjlighet till rejält skadestånd, var en annan av centerledarens invändningar. Folkpartiet och socialdemokraterna vill först klubba lagen, därefter diskutera upplysningsplikten. Men det är att sätta integriteten på undantag.

Hemlig avlyssning är inte något universalmedel, vare sig mot organiserad brottslighet eller terrorism. Det kan däremot vara ett viktigt och ibland avgörande hjälpmedel mot grov brottslighet. Men risken finns alltid att man gör ett djupt och förödande intrång i en felaktigt anklagad människas privata sfär.