Busspanik ger mig kolik

Det är kallt och vinden viner isande mot mina ben. Jag tittar på klockan. Bra, det är tio minuter kvar. Jag brukar alltid gå till busshållplatsen i god tid. Nu är klockan prick. Var är bussen? Den kommer nog snart, den brukar vara lite sen. Tio minuter går. Stressen börjar infinna sig. Blodet pumpar fortare igenom kroppen. Var är bussen? Panik!
Det är så här jag som bussåkare brukar känna mig. Ungefär 200 dagar om året pulserar stressen genom mina ådror. Ska det vara så?
Visst kan det låta överdrivet men vem vet, kanske är det så här de flesta bussåkare känner sig? Att ständigt oroa sig och undra: Jaha, undrar om bussen kommer i dag?

För att inte tala om att bussresan i sig nästan är avgörande hur dagen kommer att bli. Visst kan man inte begära att busschaufförerna ska finnas där i vått och torrt, men en trevlig busschaufför som svarar på ens hälsningar när man stiger på bussen skulle kunna rädda ens dag. Vad mer kan man begära?
Mina sista ord till er busschaufförer i Nyköping: Försök passa tiderna och ge mig ett leende nästa gång jag stiger på bussen.
Malin Klangeryd