Cancern angrep både bröst och själ
Varje år drabbas drygt 6500 kvinnor i Sverige av bröstcancer. Elin Henriksen i Nävekvarn var för två år sedan en av dem. I dag är hon fri från cancern, men minnena och ärren kommer alltid att finnas kvar.
Omständigheterna ledde i Elins fall till att hon i januari 2003 fick diagnosen bröstcancer. Hon var då 38 år. Det var Elins sambo Jonas som upptäckte en knöl i det vänstra bröstet, hösten 2002. Då avfärdade Elin hans farhågor. Ett halvår senare hade knölen blivit större och Elin kunde själv känna den.
Min första tanke var bara: faan också! Direkt när jag kände knölen så visste jag att det var cancer. Jag bara visste det.
Dagen efter fick Elin komma till lasarettet i Nyköping och blev därefter skickad till Stockholm för undersökningar. Under fyra timmar, där Jonas fanns med vid hennes sida, gjordes mammografi och andra prover. Efter ytterligare några timmars nervös väntan fick de svaret; Elin hade cancer i sitt vänstra bröst.
Då brast allting för mig. Jag bara grät och grät och grät. Dagarna efter gick jag omkring och tänkte att det kanske skulle vara den sista födelsedagen, den sista vintern, ja allt sånt. Jag var helt enkelt livrädd för att dö.
Den första tiden efter beskedet var väldigt ledsam och det var mycket tårar och snor. Men efter en tid kände Elin att något var tvunget att hända.
Jag kände att jag inte kunde duka under av ledsamhet. Jag var tvungen att ta fram ork! På något sätt uppbådade jag en otrolig livskraft då.
Kraften blev någon sorts jäklar anamma som fick henne att kämpa. Hon satte upp olika mål
som hon skulle klara av.
Jag skulle lära mig baka bullar, åka skidor och äta sill, skrattar Elin.
Den sista mars 2003 var det dags för Elins operation. Hon skulle opereras i Eskilstuna, av en läkare från Stockholm. Eftersom cancern var så utspridd i bröstet fick hela vänster bröst tas bort. Om cancern hade spridit sig till lymfan visste man däremot inte förrän efter operationen. Efter ett dygn på uppvak fick Elin komma upp på en vanlig avdelning. Där fick hon beskedet att cancern inte hade spridit sig vidare.
Då tjöt jag som en gris, och ville nästan pussa läkaren.
Dagen efter fick Elin komma hem från sjukhuset. En liten tid senare var det dags att ta bort kompressen och se ärret där det vänstra bröstet i 38 år hade suttit. Elin valde att vara ensam när det skulle ske, och när hon fick se sig själv i spegeln föll tårarna.
Hur kul är det att se sig själv i spegeln i vanliga fall? Nu skulle jag se mig själv med ett 18 centimeter långt ärr där mitt bröst skulle vara.
I mitten av juni fick Elin börja med cellgifter. En tid av skallighet, trötthet och illamående följde.
Det var skönt att vara skallig men resten hade jag kunnat vara utan. Man mår så dåligt i hela kroppen av cellgifter. Men när jag låg där på toa och kräktes tänkte jag hela tiden att det kommer att gå över.
Ett år efter sista cellgiftsbehandlingen är Elin frisk. I dag äter hon mediciner som ska minska risken för återfall, hon ska äta dem i 5 år. Medicinerna ger jobbiga biverkningar.
Jag har fyra år och en månad kvar av svettningar, svallningar, magont och känsloutbrott. Men jag kan ta det i fem år om jag i gengäld får leva tills jag är 85.
Även om sjukdomsperioden är över känner inte Elin att det är klart. Det finns fortfarande mycket kvar som gör ont. Året då hon var sjuk präglades av så mycket jäklar anamma att det ändå blir positivt. Det svåraste har varit att komma tillbaka till vardagen, efter sjukdomen.
Jag tänker ju på cancern flera timmar per dygn på något sätt. Jag är förändrad och kan inte backa tillbaka till det som var innan. Det har hänt så mycket med själen och med sinnet.
Elin berättar att hon under hela tiden av sin sjukdomsperiod var så förnuftig och att det har slagit tillbaka på henne nu. Hon har varit, och är fortfarande, sjukskriven från sitt arbete inom handikappomsorgen. Det visade sig att det skulle bli svårt att förhålla sig till det vanliga livet, till vardagen igen.
Jag har förstått de senaste veckorna hur skör man är efteråt. Jag är ju inte samma person på insidan som jag var före sjukdomen.
Nu ska Elin snart börja arbetsträna, på ett annat arbete men ändå inom omsorgen. Ärren och minnena av cancern lever alltid kvar. Men det är som hon säger, att livet går vidare. Och det där jäklar anammat i blicken, det skvallrar om samma sak.
Så jobbar vi med nyheter