Carlsson ruskar om i biståndsbutiken

På ett område där alla vill väl, kan välviljan lätt bli effektivitetens svåraste motståndare. Därför krävs det av en regering att den inte bara ler lyckligt, utan visar vad den vill uppnå med att stödja utveckling i andra delar av världen.
För om det bara handlar om att visa på den rikare delen av världens generositet gentemot den fattigare, är bistånd simpelt. Då räcker det med att det skeppas pengar. Den idén kapsejsar direkt när det knyts till krav och förväntningar. Då måste man också ta ansvar för vad pengarna åstadkommer. Det är här som biståndsvännerna börjar finna sina interna skiljelinjer.
Gunilla Carlsson och regeringen har ruskat om Sida, biståndsmyndigheten, ett flertal gånger. Nu hävdar hon att det pratas och konfereras för mycket inom biståndsorganisationerna och görs för lite. Ett populistiskt anslag, förstås, allt beror på vilka resultat som efterfrågas. Om fler kommer till utbildning, färre dör av svält eller sjukdom - är det då en direkt effekt av den eller den organisationens insatser eller en mer indirekt?
Biståndsministern vill också skrota direkta stöd till länders statsbudgetar. I teorin är det annars ett rimligt sätt att arbeta, där mottagarländerna använder resurserna efter eget huvud. Något postkolonialt vore det annars. Tyvärr förutsätter det, ur biståndsgivarens perspektiv, att mottagarna är fullödiga demokratier med befolkningens bästa för ögonen. I den fattiga delen av världen är sådana sällsynta. Följdfrågan blir då hur mycket svinn man kan tolerera, för att nå vidare mål. I Carlssons ögon är svinnet i dag för stort.
Det bästa biståndet är och förblir fri handel och kunskapsöverföring. Växande marknader stärker välståndsutvecklingen globalt. När relativt fattiga länder blir lite rikare mår världen bättre. Biståndet ska bistå mottagarlandet att utveckla handeln - nationellt och internationellt. Långsiktigt är det så man stoppar svält och lyfter livskvalitet.
När det däremot kommer till kunskapsöverföring - allt från administration till sjukvård och skola - blir det svårare att mäta effekter. Gränsen mellan prat och resultat kan ibland vara hårfin. Likväl hänger det direkt samman med målet om ökat välstånd för fler.