Carmen som aldrig förr

Fast det är klart, det var tolv år sedan stockholmarna fick en ny version av hur Don José och Carmen möts och sönderslitande tragik uppstår. Och nästan alla på scenen skulle göra sina roller för första gången i en fransk-svensk specialproduktion.
Kanske var det därför bra att operachefen Birgitta Svendén tog udden av premiärhysterin genom att före allt introducera astronauten Christer Fuglesang på scenen, så han fick återlämna den Opera-vimpel han hade med sig i Discovery under nio miljoner kilometer i rymden.
Högteknologi med livet som insats och celibatliv ställdes alltså mot vardagliga rutiner för en enkel soldat som försiktigt sällskapar med en rejäl flicka från hembyn, innan en kvinna genomborrar honom med passionens giftpil = en röd näsduk som hon kastar från ett fönster i cigarettfabriken.
Just det, inte en ros. Och inga solfjädrar. Ingen turistspansk rekvisita. Bara trist nutid och en instängd tillvaro. Soldaterna tittar ut mot torget och verkar snällt gilla när barnen kommer in och busar med dem. Samma fyrkantiga scenlåda kan bli fabrik eller ruin i bergen för smugglarna och sist ett kantigt minicolosseum för slutets parallella dödande av tjuren och av den fatala kvinnan.
Regissören Vincent Boussard och dirigenten Lionel Bringuier har bearbetat och hittat en Carmen som aldrig förr. De har skalat bort nästan all dialog, så att speciellt början med alla ridåfall blir ryckig av korta tablåer. Det finns också annat som inte fungerar.
Vinsten är att musiken blivit pånyttfödd, stillsam men också febril och inte knivskarpt utan böjlig och full av kärleksfulla nyanseringar så att kraftställen som körfinalen i akt två drabbar med sitt brutala rop på frihet.
Deras Carmen är först bara en i mängden av kvinnor, så man förstår inte varför män och soldater går omkring som zombier nedanför deras fönster. Men så som Katarina Dalayman gör henne växer hon till en modern ombytlig kvinna som här kanske för sista gången mäter sin attraktion på den mest tafatta av alla män.
Och det skulle hon inte ha gjort, för den don José som Michael Weinius gör är tung och farlig som ett skadskjutet vilddjur, eller varför inte en sårad tjur. Sin aria sjunger han dock som en liten visa eller en stilla bön och det är mycket gripande. Men vi hör också en Otellos svartsjuka och den störda själen hos en Peter Grimes.
Jag saknar först kärleksgnistan mellan dem, men bokstavligen är de ihopbundna i första akten, och fysiskt brutalt håller han senare fast henne medan hon vill slita sig loss. Och högdramatiskt sjunger de tillsammans in i den välregisserade döden!
Vi förstår att Carmen i stället lockats av macho-toreadoren, som Cavid Bizic visar så självsäkert viril i röst och poser. Och tanken är väl att Emma Wetters explosiva Micaela i neonperuk och kortkort ska konkurrera ut sin rival.
Svårare att förstå är varför Carmens väninnor antingen super eller är snurrigt helspeedade. Men Vivianne Holmbergw stjäl ändå scenen med sin spattiga dans på högklackat.