Castro med Kina som förebild

I ett uttalande tidigare i veckan, som verkar gått svenska medier förbi, lovade Raul Castro att kubanerna ska få rätt att köpa och sälja hus. Senast vid årsskiftet ska beslutet vara genomfört.
I ett land som varit kommunismens fyrbåk sedan Sovjetunionens kollaps är förslaget dramatiskt. Idag ägs alla fastigheter av staten men i och med reformen kommer de boende att ta över sina bostäder, alldeles gratis. Någon välgörenhet är det inte. För den kubanska staten är fastigheterna idag en förlustaffär, många är förfallna och kräver enorma renoveringar. Med lagförändringen kommer staten istället håva in pengar från höga försäljningsskatter.
Effekterna av förslaget dämpas också av att kubanerna bara kommer tillåtas äga en bostad, där de måste vara bosatta. Någon bostadsspekulation ska det inte vara tal om.
Den nya reformen kommer inte oväntat. Ända sedan Raul Castro tog över makten efter sin bror 2008 har landet sakta liberaliserats. På ganska kort tid tilläts vissa mindre privata företag och kubanerna fick lov att importera tv-apparater och radiomottagare. Plötsligt gav man också den statliga tidningen lov att göra kritiska granskningar av makten.
Därefter har reformerna fortsatt. Det är de små stegens revolution som efter bara tre år börjar förändra landet i grunden.
När nu bostadsägande blivit tillåtet är frågan om det finns några fördämningar kvar som inte riskerar att rasa. Landet kan snart inte kallas för planekonomi.
Kommunisterna liberaliserar ekonomin steg för steg, men vägrar att släppa makten. Hårt reglerad marknadsekonomi förvaltat av ett kommunistparti. Kuba håller på att bli ett nytt Kina. Castro har också offentligt sagt sig vara imponerad av stormakten och håller deras system som en förebild.
Men som liten homogen önation har kubanerna andra förutsättningar. Medan det heterogena Kina kan kuva även stora lokala uppror med sin enorma våldsapparat, kan en missnöjesrörelse på Kuba snabbt sprida sig över hela landet. I takt med att förhållandet med USA blir allt mer konfliktfritt går det inte heller att hålla befolkningen i schack med hot om grannen i norr.
Framtiden för det kubanska folket är oviss men också hoppfull.