Det är en tuff uppgift som Lööf nu kommer att ställas inför. Segerruset efter valsegern 2006 har efter fem års regerande förbytts till en kris.
I regeringsställning har partiet haft svårt att prioritera mellan sina värderingar, höga miljökrav, en levande landsbygd, bra företagsklimat och en allmän liberalism. Till skillnad från Kristdemokraterna och Folkpartiet saknas tydliga profilfrågor.
För många väljare har Centern blivit ett otydligt frågetecken och som resultat ligger opinionssiffrorna oftast under fyraprocentspärren.
Lööf sticker ut. Men frågan är om hon i partiledarställning kan driva den liberala linje som redan vid 28 års ålder gjort henne till en medial och politisk framgångssaga.
I kampen om partiledarskapet har hon tvingats backa från flera av sina tidigare förslag, som Natomedlemskap, utförsäljning av SVT och platt skatt.
För även bland Centerpartiets gamla kärnväljare måste en framtida ordförande finna stöd. Och där är liberal inget honnörsord. Statliga bolag och höga marginalskatter väcker ingen indignation.
Samtidigt får inte heller de nya storstadsväljarna skrämmas bort. Den balansgången är inte enkel.
Risken finns att det som en gång gjorde Lööf intressant, att hon vågar sticka ut hakan och driva debatten framåt, vattnas ur.
Den nya partistyrelse, som valberedningen också har föreslagit, är i grunden en misstroendeförklaring mot den tidigare ledningen. Nio av femton ledamöter byts ut. I verkställande utskottet får endast en person, Lena Ek, förnyat förtroende.
Någon revolt mot Maud Olofssons förnyelsearbete är det dock inte. Med namn som Fredrick Federley och Abir Al-Sahlani fortsätter snarare omvandlingen till ett ideologiskt och liberalt parti.
Valberedningen har inte dragit i bromsen utan trampat på gaspedalen.
Hittills har Lööf tonat ned sin liberala framtoning för att få stöd från hela Centerrörelsen. Frågan är vad som sker när hon väl har blivit vald. Kommer Lööf att förändra Centern, eller kommer Centern att förändra Lööf?