Hank Azaria går dock inte att känna igen som den onda trollkarlen Gargamel. Och hans datoranimerade katt Azrael är så charmlös att jag knappt orkar titta på honom. Men det är ändå dessa skurkar som får igång handlingen när de genom en magisk sluss jagar sex smurfar ur Glömda landet.
I stället hamnar allihop i en helt ny värld: Manhattan. Och så småningom hemma hos en stressad reklamare med en gravid fru och en minst sagt krävande chef, som driver ett kosmetikaföretag.
Men där vill så klart inte smurfarna stanna, så under resten av filmen försöker de ta sig tillbaka hem. Fortfarande med Gargamel hack i häl.
De blå smurfarna lanserades redan på 1950-talet. Fortfarande är de tre äpplen höga och talar sitt alldeles egna smurfspråk, där vissa ord ersätts av smurf. Smurfvärlden är stor, men smurfarna i filmen är få och har var sitt attribut som gör att det inte är någon svårighet att skilja dem åt.
Inte heller går det att tappa bort
sig i den krampaktiga handlingen. Den har vi liksom sett hur många gånger som helst, fast kanske
sällan så oinspirerat berättad eller med så många produktplaceringar som här.
Allt är svart, vitt eller blått. Och inte någon gång under filmen händer något oväntat.
Då räcker det faktiskt inte att de små figurerna är riktigt söta.
Charmlöst i smurfarnas värld
Man ska nog vara mycket ung eller riktigt smurffanatisk för att ryckas med av det här 3D-äventyret, som blandar datoranimation och levande skådespelare.
Så jobbar vi med nyheter