Med rosiga kinder dyker Ingela upp på Hellmanska gården i Nyköping efter ett skift på sjukhuset.
– Jag skulle vilja kunna livnära mig som skådespelare och ha sjuksköterskeyrket som bisyssla, men jag har inte fått den där stora rollen på film ännu, säger hon och lyfter koppen med cappuccino mot munnen.
För fast hon älskar teaterscenen, så vet Ingela att det är på filmduken man blir känd och får de lukrativa jobben.
Redan som barn var det just skådespelare hon ville bli. Hon tog inga sommarjobb utan betade sig igenom den ena barnföreställningen efter den andra. Pippi, Prussiluskan, Madicken, Nalle Puh...alla karaktärer finns på CV:et.
– Jag skulle vilja spela fars. Min största dröm är faktiskt att få spela på Fredriksdalsteatern med Eva Rydberg. Jag gillar att få människor att skratta, att beröras, att underhållas.
När Ingela gått ut gymnasiet i Linköping lockade Stockholm. Ingen bra plats för någon som i omgångar känt sig ganska ensam, som mår dåligt av att vara ensam och att se ensamhet runt omkring sig.
– Jag kände ingen däruppe så det var inte lätt. Det tog många år innan jag hade jobbat mig ur ensamheten.
Ensamheten och dess tabun är något som intresserar Ingela.
– Om man är ”själv” är det något självalt, är man däremot ”ensam” så är det något som man inte vill vara, analyserar hon.
Just under stora helger som julen så märks ensamheten än tydligare. Själv kommer Ingela fira den med make och föräldrar.
– Men det värsta är egentligen när man känner sig ensam även om man har massor av människor runt omkring sig, säger hon.
Just där beskriver hon egentligen sin karaktär i föreställningen Hundliv som hon har turnerat runt med i några år. Två föreställningar framfördes bland annat i nya hemstaden Nyköping under hösten.
– En tragikomisk föreställning. Man skrattar och när man minst anar det så fastnar skrattet i halsen.
Föreställningen, som Ingela själv plockade fram 2013 då det visade sig att resten av ensemblen i teater Nea var i ”barnafödandetagen”, handlar om en kvinna som blir lämnad av sin man Anders. Hon är alltså ensam i ett hav av människor. Hon har en hund till sitt stöd, men trots att hon älskar honom går hennes ilska ut över husdjuret.
– När jag började med föreställningen var jag singel, sex veckor efter premiären träffade jag min man. Och ja han heter Anders.
Ingela skrattar.
Bara där kan man förstå att det kan bli problem.
Monologen som kommer från Ingelas djupaste inre, hon och regissören Erik Nygård provade en ny fördjupad form av method acting, tar på krafterna. Ingela säger att det är jobbigt både fysiskt och psykiskt.
– För varje föreställning fick jag hitta en ny trigger. En person som jag kunde vända mig till på scenen eftersom jag är helt ensam där, så att jag kunde säga mina repliker. Den här föreställningen har berört mig massor, en personlig terapisession. Jag har nog aldrig blottat mig så mycket för någon som för Erik just när vi repade.
Även för maken Anders har det känts konstigt att gå och se föreställning.
– Efter den sista gången sa han att han inte kunde se den mer och jag förstår honom. Jag har funderat på att ändra namnet i pjäsen, men det skulle inte fungera och min man har sagt att han inte byter namn heller.
Det sista säger Ingela med ett skratt.
Och hund då, har du någon sådan?
– Nej, men en sådan har funnits på min önskelista sedan jag var barn. Både till jul och min födelsedag. Jag har varit för feg för att skaffa en själv och min man tycker inte om hundar så nu lär det kanske inte bli någon.
Ingela har spelat Hundliv 17 gånger. Det kan bli fler.
– Den är anmäld till en internationell festival i Belgien i höst och så hoppas jag att Parkteatern i Stockholm tar upp den i sommar.
– Jag har annars framfört den i Finland, Danmark och Island också. Det är lite speciellt att göra föreställningen på svenska och se att folk ändå förstår vad jag pratar om.
[fakta nr="2"]
Recensionerna har varit positiva så Ingela hoppas kunna fortsätta några år till.
Men hur var det nu med clowneriet.
– Jag har gått några workshops och ett av blocken i Scenskolans prov består av det också. Jag är helt enkelt fascinerad av clownen. Anders och min vigselförrättare var förövrigt clown.
Men clownen är ju ingen lycklig person egentligen?
– Nej, han eller hon kan vara ganska ensam. Det är en person som överlever på att bli omtyckt. Clownen är samtidigt lite gränslös, kärleksfull och ganska orädd. Och han har ett stort hjärta.
Hennes figur Barbro föddes under så allvarliga former som en konferens för palliativ vård.
– Jag jobbade med hemsjukvård då för Dalens Sjukhus och ville få ut clownen i den miljön också. Inte för att jag jobbade med familjer där barn dog, men jag var i barnfamiljer och clownens roll är viktig där, precis som i demens- och ålderdomsvården. Så under konferensen lät jag Barbro presentera en film och vara konferencier.
Att det blev succé behöver man knappt säga, eller hur.
– Jag vill tro att Barbro är en förhöjning av mig själv. En varmhjärtad människa som vågar ställa frågor.
Ingela fick sin röst hörd i varje fall på konferensen. Numera har hennes före detta arbetsplats en clown just i hemsjukvården.
– Clownen är vanlig inom vården i dag. Jag har inga siffror på det men jag tror nog att alla sjukhus har en nu.
Även Nyköping där inte Ingela än så länge har fått en roll.
– Men jag är på och nosar. Jag får kanske följa med dem någon gång.