Korvkiosken, som bidrog till att pappa blev sen till sitt eget bröllop, står fortfarande kvar. Därutöver har området förändrats. I dag flyttar ingen, som har råd att bo någon annanstans, till Almgården. Det har blivit området för dem som blev kvar.Trappuppgångarna domineras av etniskt svensk arbetarklass. Många av människorna blev arbetslösa i början av 1990-talet och kom aldrig tillbaka.De bor på globaliseringens bakgård. I östra Malmö byggs inga skruvade torn. I Almgården finns ingen gentrifiering. Invånarna har hög ålder, låg utbildning och saknar rätt nätverk. Kunskapslyften tog inte ens dem över trädtopparna. Och på andra sidan ringleden hotar Rosengård.
I söndagens val blev Sverigedemokraterna tredje största parti, i landets tredje största stad. På Almgården röstade 29,9 procent av befolkningen på Sverigedemokraterna. De bor några hundra meter ifrån ett helt invandrardominerat område i vilket Socialdemokraterna fick 85 procent.
Situationen är inte unik för Malmö. I Nyköping kan man promenera mellan Oppeby och Brandkärr. Oppeby är Nyköpings motsvarighet till Almgården. Brandkärr är Nyköpings motsvarighet till Rosengård. Valresultaten pekar åt samma håll.
Den 19 september 2010 avslöjades den havererade integrationen. Något förenklat röstar medelklassen på ”Sveriges enda arbetarparti” och områden med en stor andel invandrare på Socialdemokraterna.
Situationen ser annolunda ut i röda Norrbotten – men utgångsläget i de båda landsdelarna kan jämföras. Det är varken älgjakten, eller solidariteten med varandra, som förenar Rinkeby och Robertsfors. Det gör för mångas behov av bidrag.
Mellan tillväxtområdenas blå och röda stadsdelar ligger valdistrikten som inte hyllas av någon: de som varken symboliserar modernitet eller mångkultur. Där bor de inglasade balkongernas folk - som hissade flaggan och bar Sverigedemokraterna till riksdagen.
De gav sin röst till folkhemmet. De röstade på ett samhälle i vilket alla invånare hade sin givna plats och på en arbetsmarknad som aldrig krävde 240 högskolepoäng för ett fast jobb. På en tid när snabbköpet inte sålde halalkött. ”Trygghet och tradition”.
För oss som tillhör informationssamhällets vinnare är det väldigt, väldigt enkelt att ta avstånd ifrån Sverigedemokraterna. I dagarna har internet fyllts med godhjärtade kampanjer för mångfald. Politiker och media slår sina kloka huvuden ihop och menar att ”verklighetens folk” måste bekämpa ”främlingsfientligheten”. Bara ordvalen i sig avslöjar våra skilda förutsättningar. Man resonerar som om unga vuxna, födda och uppvuxna i Sverige, vore främlingar.
Allra godhjärtligast är den välutbildade socialgrupp – vilken jag själv tillhör – som har sina barn i skolor på tryggt avstånd ifrån alla former av utanförskapsområden.
Ändå visar uträkning efter uträkning att när antalet elever med invandrarbakgrund överstiger 30 procent, så byter de etniskt svenska barnen skola.
I USA kallas fenomenet för ”white flight”. I Malmö tas besluten av samma föräldrar som nu vill bekämpa ”främlingsfientligheten”. Mönstret är likadant i Nyköping.
Därför fördömer jag politiken – men tar inte handen ifrån de 5,7 procent av befolkningen som röstade på Sverigedemokraterna. Tvärtom är jag förvånad över att ni inte var fler. Ni utnyttjade era demokratiska rättigheter och baserade era val på samma individuella kalkyl som resten av befolkningen.
Vi kan säkert mötas i vår förfäran inför människans behov av att utse kollektiva syndabockar. Däremot vinner ingen av oss på att ytterligare alienera områden som Almgården från samhällsdiskussionen.
Det är vad samtliga riksdagspartier gjort i drygt 20 år.