Därför bör man inte glömma inkomstens betydelse för att välja bort. Här är humanistiska yrken särskilt utsatta. Många är de medelålders journalister, som väljer att söka sig till näringslivets informationsavdelningar när oron för pensionsutbetalningarna börjar sätta in. Och ännu fler är studiebegåvningarna, som prioriterar bort lärarbanan redan i utbildningsvalet.
Hur viktig den enskilda läraren är för elevernas studieresultat kan diskuteras. Enligt en undersökning från konsultföretaget McKinsey bedöms lärarens påverkan till 15 procent.
I princip innebär bedömningen att en lärare kan höja en underkänd elev till godkänd, eller en godkänd till väl godkänd. Det är betydligt svårare att göra en MVG-student av eleven som helt tappat studielustan.
Men även om lärarförbund, politiker och arbetsgivare är överens om lärarnas betydelse för Sveriges framgång som kunskapsnation, har väldigt lite skett i arbetet med att göra lärarlönerna mer prestationsbaserade. Det finns, utöver den yrkesmässiga tillfredsställelsen, mycket få morötter för läraren att hjälpa sin elev lite, lite extra. Inte minst kommunerna räknar kallt med läraryrket som ett kalll.
Kombinationen av en låg ingångslön, och svag löneutveckling, har lett till att lärarutbildningen tillhör högskolans mest bortvalda. Söktrycket är inte högre än 1,4 sökande per plats, vilket innebär att nästan alla med högskolebehörighet kan bli lärare.
Det är alltså dags för kommunerna, särskilt de med folkpartistiskt styre i skol- och utbildningsnämnder, att gå från ord till handling, och införa mer prestationsbaserade lärarlöner. Det håller inte att lova guld och gröna skogar i valrörelsen, för att sedan ta den lätta vägen ut i löneförhandlingarna och skylla på andra kostnadsökningar.
Devalveringen av läraryrket är koftvänsterns största, och i förlängningen mest kostsamma, svek mot kunskapsnationen Sverige. Utbildningsminister Jan Björklund (FP) har i mer än fyra år lovat att bryta den oroväckande utvecklingen.
Det är hög tid för magistern att sluta gömma sig bakom katedern.