Dålig smäll men huset stod kvar
endast mot personliga ransoneringskort. Ingen behövde dock svälta direkt, vilket tyvärr ofta var fallet ute i de krigshärjade länderna i Europa och på andra kontinenter. Min uppväxt ägde rum hos morfar och mormor i Bergslagen, närmare bestämt i det nordöstligaste hörnet av Västmanland mot dalgränsen. Där kallades folket ibland, men felaktigt, rumpmasar. I vår moderna tidsanda betyder rumpmas nu inte något slags homosexuell dalkarl, utan helt enkelt invånare i södra Dalarna.
Redan i tioårsåldern började jag laborera med kemi. I den åldern skall det naturligtvis vara häftiga saker som smäller. Så småningom utvecklades detta till mer avancerade försök och jag själv, enligt egen uppfattning till en rätt kunnig experimentator.
Försöken omfattade fabrikation av allehanda nyttigheter, såsom tvål och såpa, metallputs, blomgödning, hårvatten och skidvalla, men också ryska smällare och svartkrut.
Svartkrutet var ett kapitel för sig, liksom ett följande mer äventyrligt experiment. För allt gick inte enligt plan.
På grund av omöjligheten att skaffa stark exportsprit för svartkrutsprocessen blev resultatet inte det förväntade. Krutet utprovades av en jaktintresserad morbror i hans gamla dubbelbössa. Han laddade som vanligt hagelpatronerna men nu med en rikligare tilltagen mängd av mitt svartkrut än vanligt,eftersom han nog var lite skeptisk om dess kvalitet.
Bössan avfyrades. En ynklig smäll hördes, följd av ett öronpinande gnissel när förladdningen trängdes ut. Haglen föll, ja faktiskt föll ut ur pipan. Sämre svartkrut hade nog inte skådats sedan tiden för hakebössan efter Erik Läspe och haltes dagar. Svagt var det, men inte röksvagt. Vi omvärvdes av svarta rökmoln som förmörkade både sikt och våra ansikten.
Värre kunde det gått då jag fick för mig att tillverka nitroglycerin, den viktigaste beståndsdelen i dynamit. Processbeskrivningar kunde uttydas ur uppslagsböcker och realgymnasiets kemibok. I dag finns väl sådan information på internet. Redan tidigt inrättades ett litet hemmalaboratorium innehållande åtskilliga kemikalier, en del tillverkade av mig själv. Det hela placerat på en gammal vedspis som lyckligtvis inte längre eldades.
Eljest hemsöktes färghandlarna i den närbelägna Bergslagsstaden. I den ena affären där jag oftast inköpte små mängder kemikalier, ibland för så lite som 10 eller 25 öre, var jag nog en skräck för de kvinnliga biträdena. Oftast försvann någon ut till de bakre regionerna av butiken när jag öppnade den pinglande entrédörren.
Förådsburkarna av de mer eller mindre obskyra kemikalier som behövdes, till exempel kaliumbromid ( för egentillverkning av fotomaterial), rött och gult blodlutsalt och svavelblomma, fanns nästan alltid på hyllor högt upp under taket. De krävde klättring på rangliga stegar för att nås och de stackars flickorna tvingades då visa benen och kanske mer därtill.
Nåväl, nitroglycerin var det
(egentligen glyceroltrinitrat på kemispråk). En flaska glycerin (glycerol) inköptes. De två starka syror som också behövs för denna spännande syntes fanns redan i mitt laboratorium. Medveten om riskerna skulle bara en liten mängd tillverkas. Jag hade inhämtat att en liten, liten droppe som fick falla mot ett stengolv, åstadkom en häftig explosion. Då gällde förstås att inte tappa flaskan! Processen innebär att ingredienserna blandas försiktigt i köld. Is skaffades från den närbelägna bondgårdens stora isstack. Det hela skedde utan någon annans vetskap, om icke så var ju detta bara ett av mina många underliga experiment. Nitroglycerinet skulle flyta upp till ytan som en gulaktig olja när reaktionen var färdig. Tyvärr, tyckte jag då, misslyckades försöket. Inga häftiga smällar, men morfars och mormors hus stod kvar!
Epilog: Efterforskning i färgaffären gav vid handen att under krigsåren fick ingen köpa glycerin utan licens. Det klassades som en viktig strategisk vara. Jag hade erhållit en, för mitt ändamål oduglig ersättningsprodukt. Avslutningsvis travesteras Evert Taubes sluttext i Eldarevalsen: För se glycerinet jag köpte var trams, men medge likväl att det gav mig en chans.
Henry Hedman
Så jobbar vi med nyheter