Dansande pingviner utan finess

Åren har gått. I kejsarpingvinernas land i animerade Antarktis sjungs och dansas det som aldrig förr. I 3D. Men någon särskilt underhållande och angelägen historia har inte australiske regissören George Miller (Mad Max, Babe – den modiga lilla grisen) att berätta denna gång.
Den steppande Mummel från Oscarbelönade Happy Feet (2006) har vuxit upp och fått sonen Erik. Han känner sig precis som sin far som ung – utanför. Fast av motsatt anledning. Erik är klumpig, saknar taktkänsla och vill inte ens försöka att dansa.
Tillsammans med några jämnåriga kamrater beger han sig i stället till en annan pingvinkoloni. Där regerar den flygkunnige Sven (i själva verket en lunnefågel). Likt värsta självhjälpsgurun predikar han flummiga visdomsord som Erik faller pladask för.
Mummel som har tagit upp jakten på sin son måste avbryta den när en naturkatastrof gör att kejsarpingvinerna blir instängda som i en gryta och inte kan ta sig till havet. Pingvinkolonin måste räddas, för det går inte att leva på enbart sång och dans.
Men det känns det som att George Miller tror. För handlingen är mest till för att lotsa oss mellan musikalnumren – ibland översatta, ibland inte. Hade dessa masscener åtminstone varit medryckande kanske Happy Feet 2 hade funkat bättre. Som det är nu saknar filmen om Erik finess, originalitet och poäng.
Charmigast är i stället en sidohistoria om två lysräkor – den ena äventyrslysten och den andra neurotisk. Det dröjer dock ända till slutscenen innan vi förstår varför de över huvud taget medverkar i just den här filmen och inte har fått en egen.