Den som sig i leken ger behöver inte tåla allt. Den som deltar i den offentliga debatten får finna sig i att bli kritiserad, motsagd och ifrågasatt. Men måste man då acceptera djupa kränkningar och hatiska förolämpningar i debattens spår? Nej, lekens allvar förtjänar bättre.
Datainspektionen vill på ett tydligare sätt än i dag kriminalisera grova kränkningar av enskilda på webbplatser (TT 14/1). Instinktivt låter det sympatiskt, men lösningen kräver fingertoppkänsla.
Debattörer som Pär Ström och Åsa Linderborg har under 2012 vittnat om det anonyma avgrundsdjupa hatet och priset för att öppet stå för sina åsikter. För den som i debattens centrum tvingas ibland ta emot allt från mycket grova förolämpningar till rena hot, är lagens skrivningar om förtal ofta föga tröst. Politiker måste ha särskilt hård hud.
Den statliga Yttrandefrihetskommittén har noterat behovet av ett lagstadgat skydd mot kränkningar på sajter som saknar utgivningsbevis. Dessa omfattas nämligen inte av den grundlagsskyddade tryckfriheten. Något förslag lades inte, eftersom det inte var kommitténs uppdrag, men det tål att funderas på.
Kraven på lagstiftning bygger på hårda erfarenheter. Det svåra med nationell lagstiftning är att kommunikationskanalerna är globala, gränslösa och rörliga. Det mesta är alltså flyttbart utan att behöva förlora mycket i tillgänglighet. En dåligt skriven lag riskerar att missa målet och göra den personliga friheten mer skada än nytta.
Demokratin bygger på meningsutbyten. Uppfattningar och åsikter måste kunna ställas mot varandra för att demokratiska majoriteter ska bildas. Det kan inte vara olagligt att bli arg och rätten till anonymitet är ibland ytterst värdefull, särskilt i mötet med makten.
Yttrande- och tryckfriheten är ett område som makthavare av demokratiska skäl måste hantera med största försiktighet. Inom tryckfrihetens ramar tar en utgivare över ansvaret för det som framförs, även anonymt. Systemet med utgivningsbevis är ett handfast sätt att tydliggöra ansvar för det som publiceras. Det är en väl fungerande del av tryckfriheten.
Samtidigt skulle samhället behöva bättre verktyg att ingripa mot grova kränkningar av enskilda individer. Det ena behöver inte nödvändigtvis utesluta det andra, men balansgången är delikat.