Några unga moderater valde i alla fall att uppfatta det så. Deras observation hittade snabbt ut i de sociala medierna; för att sedan färdas till Ekot. Här fanns naturligtvis ett nyhetsvärde. Socialdemokraterna, som “aldrig någonsin, aldrig någonstans” skulle inleda ett samarbete med SD, hängde plötsligt runt med vice gruppledaren Sven-Olof Sällström.
Ord står mot ord. Johansson förnekar såklart att hon släppte in sverigedemokrater på rummet, Men om Moderaternas version stämmer, visar den hur kortlivande principer är i svensk partipolitik.
Däremot är den viktigaste lärdomen en annan. För bakom den moderata nyhetsrapporteringen, och de socialdemokratiska censurkraven, döljs en väsentlig förändring av det politiska landskapet. Moderaternas talangskola kan twittra bäst den vill. Faktum är att regeringen är försvagad - och att incidenten i arbetsmarknadsutskottet bekräftar att så är fallet.
Den här mandatperioden finns inga säkra uppgörelser, inget Allianståg som kan tuffa på. De som undrade varför Fredrik Reinfeldt inte skrattade den 19 september 2010, vet nu varför. Och för en utpräglad förvaltare är det livsfarligt att inte lyckas med sitt förvaltande.
Olof Ruin, professor emeritus i statsvetenskap, har rätt i att regeringen måste byta taktik, om man vill få igenom mer av sin politik (DN 16/4). I stället för att förlita sig på tyst stöd från Sverigedemokraterna bör Allianspartierna närma sig oppositionen, när möjligheten finns.
Regeringens migrationspolitiska uppgörelse med Miljöpartiet kan fungera som ett föredöme – även om delar av dess innehåll ska ifrågasättas. Dels förbättrade regeringen sin relation till MP, dels slog man in en kil i ett sönderfallande rödgrönt samarbete.
Regeringar som vecka efter vecka förlorar nya omröstningar, förlorar sin trovärdighet. Detta är Moderaternas verkliga utmaning. Inte att twittra om vem som umgås på tu man hand med Ylva Johansson.