I nya antologin “Därför vann dom” beskriver några av Sveriges analytiskt, och stilistiskt, bästa journalister en fyra år lång valrörelse. Läsaren får vara med under hela mandatperioden: från fiaskot i Ronna, till framgången 2010. Statsministern är den självklara huvudpersonen, även om andra nyckelpersoner i svensk politik skildras ingående.
Fredrik Reinfeldt är fortfarande svår att få grepp om. Inte heller texterna i “Därför vann dom”, lyckas tränga in bakom hans introverta privatperson. Däremot står det alldeles klart att Reinfeldt är en av Sveriges mest drivna, målmedvetna politiker genom tiderna. Inga kor är för heliga, för att inte kunna offras.
Hans stora genidrag framstår som nya Moderaternas sätt att vrida språket; ”privatisering” blev “avknoppning” och “arbetslöshet” blev “utanförskap”. Varje gång Göran Persson, och Mona Sahlin, använde begrepp som “utanförskap”, bekräftade Socialdemokraterna nya Moderaternas problemformulering.
Varken Persson eller Sahlin hittade något motmedel. Socialdemokraterna kämpar fortfarande med att vinna tillbaka formuleringsmakten. Det är borgerlighetens språkbruk, som i dag styr den svenska politiken.
Den framgången är uteslutande Fredrik Reinfeldts.
Mona Sahlin var chanslös från början. I en rörelse som inte gillar rockstjärnor hade Sahlin alla fel: kvinna, progressiv, storstad och bevisat slarvig. Någon som ger sken utav att helt sakna bruksortens konservativa arbetarmoral, kan inte vara partiledare för Socialdemokraterna. Det är symboliskt att valet avgjordes, till Alliansens fördel, när fackföreningsrörelsen satte kniven i ryggen på samarbetet mellan Socialdemokraterna och “miljöpartiklarna”.
“Därför vann dom” är politisk nutidshistoria, när den är som allra bäst. Och vad det säger om vår samtid att statsministern hellre städar, än söker efter svaren hos politiska filosofer, tål att tänkas på.