Dataspelande är kreativt

KRÖNIKA

Folkhälsoinstituet tror att svenskarna har drabbats av sjukligt dataspelsberoende och vill ha skattepengar för att forska kring detta, berättar Svenska Dagbladet. Det finns visserligen alltid anledning att vara uppmärksam på maniskt beteende. Men siffran 40 000 personer, som lanseras, verkar vara mer vara föranledd av anslagsbehov än att det verkligen rör sig om så många barn och unga.
Att spela dataspel är ett intresse, lika sunt eller osunt som många andra stillasittande verksamheter som människor fängslas av, titta på tv exempelvis. Den som sitter vid tv:n dygnet runt mår säkert inte toppen, lika lite som den som spelar dataspel som Counterstrike eller World of Warcraft non stop. Extremt osocialt beteende kan bero på så mycket, och behöver troligen betydligt djupare individuella förklaringar än att man skaffat Xbox.
Om man på allvar vill forska kring dataspelande, måste man akta sig för att tala om barn och ungdomar som aningslösa offer. Erkänn att dataspel är ett legitimt intresse även med positiva kickar och kreativa sidor.
Det är många som spelar i olika former, i olika åldrar. Branschen finner ständigt nya kunder bland vuxna som växte upp innan en dator var ett naturligt inslag i hemmet. Många finner en gemenskap i att spela tillsammans, antingen i samma rum eller via nätet.
Umgänget är lite annorlunda än kring ett fikabord, men inte nödvändigtvis mer osunt. Och de allra flesta vet när det är dags att gå och lägga sig. Lägg paniken åt sidan.

Varje årtionde har sina fenomen som med moralpanikens bistånd görs till den Stora Faran För Framtiden. Under min barndom var krigsleksaker något monstruöst som skulle förstöra barn för all framtid. De allra flesta av mina jämnåriga verkar må alldeles utmärkt trots att de faktiskt målade tennsoldater eller lekte med vattenpistol.
Priset tas dock av en verklig kokosnötsteori, som härstammar från samma 70-tal, nämligen den om att barns fantasiutveckling hämmas av att läsa för många böcker. (Det tål att minnas att det här var ungefär samtidigt som kommunistdiktatorn i Kambodja, Pol Pot avrättade alla som hade glasögon.)

Maniskt dataspelande kan vara ett tecken på begynnande sociala problem för en enskild individ. Det är när man börjar prata om detta som ett utbrett kollektivt folkhälsoproblem som underlaget börjar bli skakigt. Som om problemet inte skulle vara ett problem om inte många drabbats.
Individer kan och bör få hjälp, stöd och forskas kring, utan att de först kategoriseras som en del av en folkets masspsykos.