Det var en gång i somras. Johan, som jag känner sedan tidigare, var på stan för att ställa en fråga till lokalpolitiker i valstugorna på torget: Bör rösträttsåldern sänkas? Själv blev jag ganska ställd. I ärlighetens namn hade jag inte reflekterat så mycket kring rösträttsåldern, så jag stammade ur mig något om att man nog inte har kompetensen att rösta förrän man är typ arton.
Men någonstans där tändes också ett tvivel: varför skulle unga inte vara kompetenta nog? Både jag och Johan var ju bevis på att två nyblivna artonåringar kunde vara politiskt insatta; vi tillbringade frivilligt en sommarlovsdag med att diskutera samhällsfrågor på torget. Varför skulle då inte en sextonåring kunna vara lika intresserad?
I dag är jag för en sänkning av rösträttsåldern. En femtonåring är straffmyndig och kan därmed straffas av samhället. Samtidigt får han eller hon inte vara med och bestämma över de lagar som avgör straffet. Det är galet. Dessutom måste vi, som Johan konstaterar, komma ihåg att tiderna förändras. Ungdomar av idag är mer politiskt insatta än någonsin. Vi snubblar nämligen över länkade artiklar om vårbudgetar och våldtäktslagstiftning på Facebook och Twitter – politiken är i en mening mer lättillgänglig än tidigare.
Det är dags att tänka om. Få frågor engagerar människor på samma sätt som de som rör barn, ungdomar och utbildning. Problemet är bara att de som faktiskt berörs av frågorna själva inte får vara med och klubba besluten. Som Johan säger: Unga är exkluderade. Och det finns en skevhet i att de som diskrimineras inte kan vara med och stoppa diskrimineringen.
Hannes Rudsäter