De borgerliga vågade inte gå hela vägen
Beskedet efter gårdagens diskussioner i riksdagsgrupperna var att man avvaktar Konstitutionsutskottets granskning. Alliansen ska sondera terrängen bland vänstern och miljöpartiet för att se om det är möjligt att avsätta utrikesminister Laila Freivalds. Det ger ett tvehågset och obeslutsamt intryck av de borgerliga partierna som är både olyckligt och direkt pinsamt. Att Konstitutionsutskottet skulle komma fram till något annat i vår än vad Katastrofkommissionen har gjort är inte troligt. Och även om det leder till en prickning av ett statsråd är det långt ifrån troligt att man väcker ett misstroendevotum så nära inpå valet.
Moderaternas inställning förbryllar. Att gå omvägen via Riksåklagaren, för att pröva om tjänstemännen har brustit, påminner om Perssons försök att skjuta över ansvaret på någon annan. Att moderatledaren inte vill väcka misstroendevotum av risk för att förlora omröstningen verkar också märkligt. Varför ska oppositionen i så fall lägga en skuggbudget som med all säkerhet inte heller kommer att gå igenom i riksdagen? Risken är återigen att moderaterna blir övertaktiska i stället för att bedriva politik.
Bland svenska folket finns en förväntan på oppositionspartierna att de ska granska regeringen och reagera när ledarskapet brister. Ingen annan utredning har gett sittande regering så svidande kritik för sitt tafatta agerande som Katastrofkommissionen, och aldrig tidigare har statsministern blivit utpekad som den som bär det yttersta ansvaret för det katastrofala misslyckandet. Få skulle betrakta Göran Persson som en segrare om han satt kvar efter en misstroendeförklaring, snarare som den maktfullkomliga statsminister han är. Men han är inte ensam. Inte ens miljöpartiet lever upp till sin egen bild av sitt självgoda jag.
Egentligen är det skamligt att frågan om misstroendevotum ska behöva diskuteras över huvud taget. Göran Persson borde själv dra slutsatser av den utredning som har gett honom underkänt, och ta sin hatt och gå.
Så jobbar vi med nyheter