De fann livskvalitet i Libanon
Finns det någon härligare plats?, undrar Anna-Karin om landet där ordet privat inte
existerar i positiv mening utan snarare är något negativt som kan jämnställas med utanförskap.
Anna-Karin, som är född och uppvuxen i Runtuna, har tillfälligt lämnat den 30-gradiga värmen i mellanöstern för att tillbringa sommaren i Sverige.
För tillfället huserar hon, maken Ian och barnen Sara 9, Joel 7 och Isak 3 år, hemma hos Anna-Karins föräldrar i Skogsgläntan i Runtuna. De ska snart resa till Nordirland, Ians hemland, för att sedan komma tillbaka och tillbringa hela augusti i Sverige.
I september bär det av tillbaka till Beirut och förorten Chouiefat där de bor i en fyra. Förorten ligger högt belägen på en kulle, och därifrån har de utsikt över medelhavet och
Libanons flygplats.
Vi stortrivs. Libanon är ett spännande land med roligt folk. Vi har fått en helt annan livskvalitet som familj.
Libanon är lite Mellanöstern light. Det är en mix av olika nationaliteter och religioner. Som västerlänning blir man väl mottagen, speciellt om man inte är amerikan. Mot dem är libaneserna lite mer vaksamma.
Nu under Irakkriget frågade barnens skolkamrater dem om de var amerikaner, och om de var för Bush eller Saddam Hussein, berättar Anna-Karin.
Barnen går i en skola där det bara går libanesiska barn. De börjar i skolan vid 3 års ålder så i höst är det dags för yngste sonen Isak att börja. Då kommer han att läsa engelska och arabiska. Efter några år får han också lära sig franska.
Även Anna-Karin och Ian pratar arabiska, något som gör det lättare att smälta in. De bor bland druser, en religion som delar grunden med islam, men skiljer sig i från densamma i många avseende. Deras vänner och grannar är druser, och många av människorna de möter i sitt arbete har den religionen.
Men i Anna-Karins arbete spelar det inte någon roll vilken religion man har. Tiden då missionärer i tropikhatt stod med pekpinnar och berättade för andra hur de skulle leva är förbi. I kyrkan där Anna-Karin och Ian arbetar är de biträdande präster och ansvarar för barn- och ungdomsverksamheten.
De leder något som kallas Alfa-kurser. Kurserna är ett
forum för att mötas och diskutera livserfarenheter.
Meningen är att det ska vara en plats där alla har rätt att uttrycka sig. Att det finns någon som lyssnar. Vi har både kristna, muslimer och druser på våra kurser. Allt från ambassadörer till flyktingar.
Anna-Karin framhåller flera gånger hur underbara människorna är i Libanon. Trots 25 år av krig är de positiva, sociala och generösa. Ord som In-shallah om gud vill, och Malish det spelar ingen roll, är vanligt förekommande bland libaneserna. Man tar lite lättare på saker och ting helt enkelt.
Även om familjen trivs väldigt bra finns det saker som Anna-Karin kan sakna.
Familj, släkt och vänner saknar man ju. Och svenskt kaffe, Ahlgrens bilar och Schweizernötchoklad. Man är ju trots allt svensk, säger hon och skrattar.
För tillfället har familjen inga planer på att flytta hem, utan köper i stället med sig stora mängder av kaffe, bilar och choklad.
Så länge det finns jobb och så länge de får tillstånd stannar de kvar i landet.
Vi tar ett år i taget. Sen kanske vi känner att det är dags att komma hem, säger Anna-Karin.
Inshallah alltså.
Så jobbar vi med nyheter