De gröna riskerar att bli alltför röda

Miljöpartiets nyckel till framgång har varit tvådelad. En frihetlig och antiauktoritär attityd har förpackats i ett budskap väl anpassat till en liberal livsstil – inte minst den kritiska hållningen till kontrollsamhället har bidragit till ett opinionslyft. Miljöprofilen har lockat kvinnor som tidigare har röstat på Socialdemokraterna och som i MP har hittat ett parti som står för mindre av facklig skråpolitik och är mer anpassat för en urban mittenväljare. Problemet uppstår när koalitionen med två rödare partier ska hamras samman till gemensamma budskap. Då får det frihetliga och valmöjligheterna ge vika, det blir mer rött och mindre grönt. Det gäller inte minst skattepolitiken, där den gröna skatteväxlingen har kommit på kant och mest kommit att handla om höjningar. I helgen håller Miljöpartiet kongress. Utmaningen är att tvätta bort tillräckligt mycket rött för att övertyga sina väljare om att man är mer gröna än röda – och att partiet har en mer kritisk hållning mot socialismen än vad som har framgått hittills. Det blir inte helt lätt. Mycket av detta röda ligger redan paketerat i gemensamma vallöften. Uppmaningen från Miljöpartiet är att ”modernisera Sverige”, ett framtidsoptimistiskt slagord som signalerar nytänkande och förändringsvilja. Man har utan tvekan höga ambitioner, men tyvärr inte lösningarna för att förverkliga dem. Problemet är att partiet i steget efter sin ambition att modernisera inte är särskilt optimistiskt lagt. I stället handlar politiken nästan uteslutande om fördelning och begränsning av resurser, närmast ingenting syftar till att den gemensamma kakan ska kunna öka. Det där har med den negativa synen på tillväxt att göra. Opinionstrenden är för tillfället att Miljöpartiet tappar en del av sina tidigare omfattande opinionsframgångar. Likväl ligger partiet mycket bra till. Det finns i nuläget inga skäl att tro annat än på framgångar i höstens val. Men det som verkar ske är att Maria Wetterstrand & Co tappar en del av medgångseffekten, parallellt med att det inte visar sig vara lika lätt att övertyga om förträffligheten i den blockgemensamma politiken. Det kan komma att kosta på. Blir de gröna för röda, så tappar man fler mittenväljare än man vinner från vänster. Det står i så fall oppositionen dyrt.