I politiken lämnas föga åt slumpen. S-ledaren Stefan Löfven valde Göteborg som plats för sitt förstamajtal, det är den största stad som hans parti har kvar när Stockholm alltmer har färgats i allians-orange. Betyder det att Socialdemokraterna vill visa att svensk politik är ett ideologiskt val mellan Stockholm och Göteborg?
Nej, det vore ett strategiskt misstag. Första maj är i stället kärntruppernas dag och i Göteborg är de fler än i Stockholm. Det är de mest trogna som går i de annars glesa tågen och det är de mest lojala som Löfven behöver för att skapa självförtroende inom en rostig rörelse. Opinionsuppgången verkar plana ut. Den senaste tiden har Socialdemokraterna knaprat i sig väljare från Vänsterpartiet och Miljöpartiet, inte från alliansen. Vi är tillbaka där Mona Sahlin lämnade.
Den snabba återhämtningen till Sahlinska opinionsnivåer kan förstås leda till övermod, men om Löfven har gjort sin hemläxa ser han partiets akilleshäl, tron på att socialdemokrati är någon form av naturlag. Hittills har de nya förslagen varit begränsade. Det mesta ska finansieras med höjda arbetsgivaravgifter för unga. Skattehöjningar lugnar vänsterfalangen och ger ledningen utrymme att fundera över de mer ideologiskt laddade och riskfyllda vägval som ligger framför den.
Mitt i mandatperioden brukar vara oppositionens tid. Politikens väljartrender snurrar runt varandra likt dna-strängar. Så har det sett ut under 2000-talet, oavsett regering. Vilka krafter utmanar då Löfven till slut? De interna bakåtsträvarna eller allianspartierna? Båda? De röda stugorna har redan tågats förbi. Socialdemokratins bråkiga 2000-tal är ett tvåfrontskrig som kan knäcka även den mest pragmatiska av ledare.
Första maj gav ingen indikation om vad som väntar. Så länge alliansen tar det piano drar Socialdemokraternas föredettingar standardfraser. Likväl har den mediala auran kring Löfvens ledarskap börjat försvagas. Bilden av den mörke mystiske främlingen i kåpa förlorar sakta sin dragningskraft, även om den har varit överraskande effektiv. Under manteln döljer sig likväl samma parti som med Juholt backade rakt ned i domedagsklyftan, ett parti som ser maktens ring som sin mest värdefulla ägodel. Om allianspartierna lyckas få ur sig ett uppdaterat alternativ till den rundgången blir framtidsdebatten mycket intressant.