De rödgröna tuktar det som behöver växa

För att förstå den rödgröna politiken måste man se de hårda prioriteringar som har gjorts. Att höja ersättningarna till de som är arbetslösa eller sjukskrivna går före åtgärder för att färre ska behöva vara utan jobb, att fler ska kunna rehabiliteras eller de långa sjukskrivningarna minskas. Detta är ett vägval.
Allianspartierna har inte höjt ersättningarna. I stället har de låtit öka försäkringsmässigheten i a-kassan, som därmed har blivit dyrare. Med fasta prövningsgränser i sjukförsäkringen har sjukfrånvaron har minskat radikalt. Alliansens prioriteringar har varit åtgärder för fler i jobb, för större ekonomiska marginaler för dem som jobbar samt en effektivare rehabilitering.
När då Socialdemokraternas Thomas Östros talar om ”politik för jobben” är det mest ett önsketänkande. Sakpolitiskt har han föga eller inget att komma med – åtminstone utanför den offentliga sektorn.
Men höjda tak i socialförsäkringarna behöver inte vara fel. Emellanåt behövs det, eftersom inkomstnivåerna förändras i takt med löneutvecklingen.
Problemet är att Socialdemokrater, Miljöpartister och Vänsterpartister finansierar de ökande statsutgifterna med politik som försvagar företagande och arbetsmarknad. Man finfördelar hellre kakan än låter den växa.
Därför blir också det gröna budskapet, om behovet av ett mer miljövänligt vardagsliv, lika bakbundet. Det är inte visioner om utveckling, utan om begränsning som tillåts dominera. Det blir till en politik som går ut på att höja elräkningarna. Att stimulera framväxten av grönare el och fler förnyelsebara energikällor, kommer i andra hand.
Detta är det mest oroväckande i det som oppositionspartierna målar upp. Inte de enskilda skattehöjningarna eller bristen på konstruktiv näringspolitik i sig. Det är i stället det Jantebudskap som genomsyrar helheten. Inget ska få växa utan att tuktas allt hårdare och hårdare. Med undantag för statens utgifter.
Detta är en defensiv politik. De rödgröna har redan förlorat hoppet om en framgångsrik morgondag.