De ska bli lärare i Afrika
I januari var de fyra tjejerna i Tanzania i två veckor. Till hösten åker de tillbaka för att stanna i tre och en halv månad.
Vi åkte runt mycket i januari och såg hemska saker och kände att vi vill hjälpa till. Man bad oss att komma tillbaka för det behövs lärare, säger Johanna.
Som lärare kanske man inte gör någon jätteinsats men man får inblick, tillägger Ingrid.
De fyra har nämligen siktet inställt på att jobba med u-landsfrågor framöver. I skolan, de pluggar på Gripenskolan, har de också läst u-landskunskap, med inriktning på Tanzania.
Invånarna i Tanzania har en speciell föreställning om hur det är att leva i Sverige.
Det är en dröm för dem att vara en vit människa, säger Ingrid. Dom tror att vi lever i paradiset och vi vill under vår vistelse också informera hur det är på riktigt i Sverige.
Resan gör de helt i privat regi, men det har förekommit kontakter mellan lärare på de olika skolorna.
Deras engagemang har uppmärksammats av två Zontaklubbar, i Oxelösund och Nyköping, som tilldelat flickorna ett stipendium.
De ska vara lärare i åttondeklasser men vet ännu inte vilka ämnen det gäller. Det får de reda på när de kommer ner.
Vi har inte tränat på att vara lärare, säger Ingrid. Undervisningen sker på engelska men i övrigt talas det swahili där.
Ida och Johanna ska undervisa på en skola och Ingrid och Felicia på en annan och skolorna ligger i olika byar. Men nära varandra.
Vi får skolmaten och husrum, säger Ida.
Man måste äta bra för att inte bli sjuk, säger Ingrid.
Sveriges bekvämligheter saknas och de kommer att få planera mathållningen och laga mat från grunden.
De räknar med värme.
Men under den tid vi är där blir det en kortare regnperiod.
De kommer att bo vid Kilimanjaros fot där närmaste stad heter Moshi. Hur många invånare staden har vet man inte riktigt.
Men så mycket nöjesliv räknar de inte med. Man går och lägger sig tidigt eftersom det blir mörkt tidigt.
Nu väntar jobb för alla fyra under sommaren för att få ihop till reskassan. Därför är de tacksamma för stipendiet.
Det är en uppmuntran och det är roligt att de är engagerade, det känns kul, säger Johanna.
Någon redovisningsskyldighet har de inte eftersom resan företas i privat regi men de kommer naturligtvis att berätta för Zontaklubbarna om vad de har gjort.
Det är mycket annorlunda samhällen och det blir mycket krångel och saker tar tid. Man får vänja sig och lära sig tålamod, säger Ingrid. Och att planera.
I månadsskiftet augusti, september åker de.
Så jobbar vi med nyheter