Det är svårt att lösa strukturella fel helt utan att det får konsekvenser för individen. De som säger nej till Centerns och Folkpartiets försök att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden, hänvisar i stället stora grupper långtidsarbetslösa till fortsatt utanförskap. Det är lätt att skälla på förslag om lägre ingångslöner, men varken Socialdemokraterna eller Moderaterna, Miljöpartiet eller Vänsterpartiet kan lova några ordinarie jobb i stället. Bara fler variationer av åtgärder, lönebidrag, praktik och studiestöd.
Arbetsmarknadens parter har inte sett problemet med att okvalificerad arbetskraft hamnar utanför när lönerna pressas upp för snabbt, när ingångsavtalen närmar sig snittlöner i karriären – utan att arbetsmarknaden växer för de aktuella jobben. Då skapar man problem och utanförskap.
Partierna som inte vågar fråga sig om lönenivåer komplicerar vägen in på arbetsmarknaden inom okvalificerade jobb, blir svaret skyldig. Så permanentar man utanförskap. Så tvingas man uppfinna ett nytt namn på Fas 3 när ryktet blivit för solkat, även om innehållet förblir detsamma.
Väl genomskinligt blev det när Mikael Damberg (S) i Aktuellt försvarade att hans partiledare Stefan Löfven infört ungdomsavtal som Metallbas. Det handlade ju inte om fler jobb utan att ”rusta unga med kunskap”. Nåja, men uppmuntra då arbetsmarknadens parter att sluta särskilda ingångsavtal för okvalificerad arbetskraft. Kalla det kunskapsrustning för all del, nyspråk är tillåtet. Men erkänn åtminstone tyst att det är ett sätt att sänka tröskelkostnaden för att anställa och att den kostnaden spelar roll.