De senaste dagarna har Sveriges Television uppmärksammat situationen för de barn som har drabbats av narkolepsi som en följd av massvaccinationerna mot svininfluensan. I går morse satt socialminister Göran Hägglund (KD) i tv-soffan för att förklara hur staten ska ta ansvar för de unga som nu lider av ideliga och ofrivilliga sömnattacker.
Det är ett pedagogiskt problem att förklara hur läkemedelsförsäkringen, ägd av läkemedelsleverantören, ska skydda de drabbades intressen. Göran Hägglund underströk att varje enskilt fall kan få ersättning upp till tio miljoner kronor, allt beroende på den drabbades möjligheter att som vuxen i framtiden försörja sig själv. De definitiva bedömningarna dröjer alltså. 50 000 kronor i en första utbetalning för sveda och värk, med 70 000 kronor som en möjlig andra i närtid, är förstås en föga tröst för barnen som drabbats och deras anhöriga. Göran Hägglund använde ordet tragik och det är vad det verkligen handlar om.
Det är samtidigt rimligt att de drabbades anhöriga frågar sig om försäkringshanteringen blir mer snål än stöttande. Socialministern har lovat att staten garanterar pengarna om vaccinleverantörens försäkringsbolag inte skulle klara sina utgifter. Men staten borde också bistå fall där individen själv har svårigheter att på egen hand agera för att få ersättning. Alla drabbade har inte samma styrka. Dessutom bör särskilda statliga insatser för att bistå de här barnens vidare utbildning garanteras, som läxhjälp och pedagogiskt stöd i hemmet.
För det moraliska ansvaret är givet. Staten – med stöd i sin samhälleliga auktoritet – uppmanade medborgarna att vaccinera sig. Den medicinska expertisen var övertygad om vaccinets värde. Syftet var att rädda liv, vilket uppnåddes till priset av att ett antal unga människor drabbades av sannolikt livslånga men.