De svarta männen är här igen

Jag minns faktiskt inte så mycket från den första filmen om männen i svart. Det har ju ändå hunnit gå hela 15 år sedan den hade premiär. Men visst var det väl en rolig, charmig och actionladdad science fiction-komedi?
Att tvåan (som kom 2002) var en urtrist, stendöd och meningslös upprepning minns jag dock bestämt.
Mina förväntningar på trean var med andra ord riktigt låga. Och till att börja med får jag alla farhågor bekräftade.
Will Smith är tröttsam som otålig och rappkäftad spoling. För det var många år sedan han började göra den typen av roll på trött rutin. Och Tommy Lee Jones stenansikte är bara vitsminkat, buttert och fåordigt. Jag kan alltså inte se några som helst spår av den sprakande kemi mellan det omaka agentparet som jag tror mig minnas från ettan.
Så tappar plötsligt även alla i filmen minnet – utom just agent J (Smith). Nya chefen O (Emma Thompson) hävdar till och med att agent K (Jones) dog redan 1969. Och då tar äntligen handlingen fart, så att Men in Black III blir åtminstone lite underhållande.
Mitt intresse för filmen väcks när agent J måste resa bakåt i tiden för att hindra den utomjordiska skurken Boris Djuret från att skriva om historien och döda agent K. För att kunna genomföra sin tidsresa måste kan slänga sig utför en skyskrapa, och här utnyttjas 3D-effekterna på ett hisnande sätt. Annars tillför de inte något.
Det gör däremot Josh Brolin, som spelar K månfararsommaren 1969. Han måste ha studerat Tommy Lee Jones gestaltning av samma rollfigur minutiöst. Och lyckas imitera honom på ett fascinerande och trovärdigt sätt.
Allra bäst är dock de Mad Men-liknande miljöerna från 1960-talets New York. Men filmen innehåller för mycket oljud och gapande, och alldeles för få skämt och referenser som faktiskt funkar. I alla fall år 2012.