Politikens språk ska väcka väljarens nyfikenhet och samtidigt värma hjärtan. Förmågan att klä sin politik i välfunna beskrivningar säger mycket om olika partiers självförtroende. Det kan bli stappligt och sönderhugget och det kan bli så målande att det blir malande.
För den som lyssnade på gårdagens partiledardebatt var det uppenbart att Socialdemokraterna har fått självförtroende av opinionsmätningarna. Vikarierande partiledardebattören Mikael Damberg (S) svepte in sina budskap i en någorlunda stram men tydlig verbal skrud.
Än mer uppenbart var det att andra partier har börjat hitta ett självförtroende på nytt. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) hade slipat bort de där slarviga slängarna och återgått till den snustorra samtalston som blivit hans signum. I den Reinfeldtska återhållsamheten finns en udd som bryter igenom den smäckra sköld som Socialdemokraterna gärna skyler sin politik bakom.
När statsministern lovade att S-politiken kommer att bli genomskådad närmare valet, då förmådde inte Damberg ens från sin styrkeposition att skingra det budskapet. Han vet vad som väntar.
Folkpartiets Jan Björklunds självförtroende bygger på styrkan i skolpolitiken och hade mer kick i katederperspektivet än tidigare: gymnasieskolan har blivit svårare för att det är meningen.
Centerpartiets Annie Lööf var bättre än på länge, men hon behöver skrapa bort fler metaforer för att lättare få fram sitt budskap. Politiken för långsiktig hållbarhet, företagsamhet och att stärka enskilda människors möjligheter, behöver inte så mycket nya ordkläder som ett mer naket resonemang.
Oppositionens höjda skatter på ungas företagande och ungas anställningar gör Sverige svagare och sämre. Det är inte mer bidrags- och stödpolitik som får hela Sverige att lyfta. För det krävs att fler företagare och fler anställda gör vinster på sina kunskaper och framgångsrikt säljer sin produktion, på fler platser och med friare förutsättningar.